Miljövänner missar säkerhetspolitiken

Inte minst därför att jordens mäktigaste stat, USA, har varit beroende av sin oljeimport. Kontroll över oljefyndigheterna och skyddet av transporterna över havet har varit viktiga faktorer för amerikansk utrikespolitik.

Det som nu sker är att USA håller på att bli självförsörjande, medan Kina övertar rollen som världens mest oljeberoende land, vars säkerhetspolitiska behov alltmer liknar dem som USA ansett sig ha haft.

Miljökraven leder till att fler länder vill frigöra sig från beroendet av fossila bränslen. Det är en utveckling där Kina för närvarande går mot strömmen på grund av landets snabba ekonomiska tillväxt. På längre sikt är det sannolikt att även Kina kommer att minska sitt beroende av fossila bränslen. Den tekniska utvecklingen och kostnaderna för alternativ energi avgör hur snabbt det skall gå. Mycket talar för att Kina länge, kanske alltför länge, förblir ett hot mot vår miljö.

Allt tyder på att utsläppen av växthusgaser inte reduceras tillräckligt snabbt och att jordens temperatur kommer att öka mer än de två grader som ansetts vara en övre gräns för en utveckling utan överväldigande katastrofer. Redan de problem vi ser i dagsläget blir kvar under lång tid, även om vi lyckas reducera utsläppen.

Dessvärre går utvecklingen mot att stora områden blir omöjliga att odla på grund av hetta, torka och vattenbrist, kombinerat med ökade risker för naturkatastrofer i form av orkaner och stigande havsnivåer.

Det som är slående för den som är van att se världen ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, är hur miljövänner oftast beskriver utvecklingens katastrofala följder för vår natur men uppenbart ryggar tillbaka för att dra de säkerhetspolitiska slutsatserna. Trots att dessa ytterligare förstärker deras argument.

När man diskuterar vad som kan ske, bör man ha i åtanke att jordens befolkning fram till år 2050 beräknas öka med minst 50 procent, till kanske 9,5 miljarder människor.

Risken för omfattande strömmar av ekonomiska flyktingar är alltså mycket stor. Det skulle förstärka de främlingsfientliga stämningar som redan nu gör sig breda i Europa och på många andra håll i världen. Man kan med stor oro fundera över vilken politik och vilka politiker detta föder. Faran är också stor att brist på livsmedel leder till att odlingsbar mark och vatten får samma strategiska betydelse som oljan haft de senaste hundra åren. Risker för krig, folkmord och ett outsägligt lidande är alltså ett ytterligare skäl för att verkligen försöka hejda den pågående klimatutvecklingen.

Det är hög tid att miljö- och försvarsvänner börjar tala med varandra och formulera de gemensamma intressen som i realiteten finns.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.