Kallt krig mot rasismen

En tid när marxismen ännu var en levande idétradition för svenska socialdemokrater och Högerpartiet var så konservativt att potentiella samarbetspartier baxnade. En tid när Folkpartiet och Bondeförbundet var favoriterna för borgerliga väljare, trots att båda partierna hellre kallade sig icke-socialistiska än borgerliga.

Och sedan fanns det ju kommunistpartiet. Det parti som ansåg att terrorns Sovjetunionen var ett föredöme värt både vördnad och obrottslig lojalitet.

Det parti som såg den parlamentariska demokratin som ett blekt substitut i jämförelse med de lyckoriken som utvecklades på östra sidan om järnridån.

Mot detta parti slöt sig de fyra övriga partierna samman. För alla fann de det nödvändigt att lägga partipolitiska motsättningar åt sidan för att gemensamt bekämpa det som sågs som ett akut hot mot landets oberoende och demokrati.

Men ändamålet helgade snabbt medlen så till den grad att åsiktsregistrering, interneringsläger och trakasserier blev tillåtna redskap. I demokratins namn förhindrades kommunister från att ha fackliga förtroendeuppdrag och att sitta med i riksdagens utskott. Och när kommunistledaren skulle tala i riksdagens remissdebatter så gick den övriga församlingen demonstrativt på lunchrast.

Från dagens horisont kan det kalla krigets verklighet tyckas överdrivet polariserad. I synnerhet för de som saknar egna minnen från den tid då det sovjetiska förtrycket ännu pågick i Sveriges närhet. Men kampen för att förhindra att Sverige blev ytterligare en Sovjetdominerad satellitstat var givetvis både nödvändig och legitim. Vad som inte kan ifrågasättas är kampens nödvändighet. Men vad som mycket väl kan ifrågasättas är själva metoderna.

I ett läge där främlingsfientliga krafter – åtföljda av en öppet fascistisk svans – växer i styrka, finns det all anledning att påminna om att det finns tillfällen då det öppna samhällets anhängare måste förenas. Tillfällen då motståndet mot det onda inte får vara en tom pose – ett svartepetterspel med illa dolda agendor – utan äkta och starkt. Som 1940- och 50-talets antikommunism, fast utan trakasserier och interneringsläger.

För om det är något som det kalla kriget borde ha lärt oss, och som kriget mot terrorismen borde ha påmint oss om, så är det att den som försöker försvara demokratin genom att inskränka dess grundprinciper snabbt placerar sig på ett sluttande plan.

Därför är det viktigt att frysa ut de som sprider illvilja och hat, men samtidigt protestera tydligt när sverigedemokratiska torgmöten kapas och SD-politiker mordhotas.

Men in i värmen, dit förtjänar de aldrig att släppas. För kommunisterna tog det över 70 år innan deras parti normaliserades, men rasismen får aldrig bli en accepterad del av det svenska samhället.

Petter Bergner är liberal skribent