Jättens skugga
Då kan man finna en viss tröst i att inget förtryck är evigt. Kommunistväldet fick inte fullt hundra år, naziväldet drygt tio. Tillräckligt för att ohjäpligt förstöra mycket.
Vad gör den lilla neutrala staten när ondskan är en stormakt? Det finns både paralleller och skillnader när det gäller hur vi förhöll oss till Nazityskland och hur vi förhöll oss till Sovjetunionen under efterkrigstiden. Undfallenhetspolitiken under kriget är lättförklarlig. Men att bevara vår fred var inte det enda skälet till goda relationer med Tyskland. Vad som i efterhand slår en som den stora omoralen är att vi även på andra sätt tjänade på att hålla oss väl med makten.
50-talet präglades av skräcken för atomkrig, 60- och 70-talet av vänstervåg och USA-kritik. Krigsåren var rimligtvis ett levande trauma också för stater som lyckats hålla sig utanför, Hiroshima gav ett fruktansvärt vittnesbörd om vad människan var i stånd till. Det gällde att undvika ett nytt världskrig. Att satsa på fredlig samlevnad, att undvika demonisering av fienden.
60-talssituationen var annorlunda. Vänstervågen var inte bara ett ytfenomen, det handlade inte bara om författare och konstnärer. Utan också om universitet och medier. Etablissemanget, så senfärdigt i sina protester mot Vietnamkriget, befann sig i försvarsposition. Det var viktigt att framstå som en kapitalism med mänskligt ansikte. Vi var visserligen en liberal demokrati men med en mer nyanserad bild av öst och väst än vad som var vanligt i USA och Västeuropa. Vi såg klart på USA:s brister och kanske också på Sovjetunionens förtjänster.
Framlidne Karl Vennberg, som var kulturchef på Aftonbladet, talar i en av sina artiklar om skillnaden mellan ideologisk anpassning och hänsynstagande till politiska realiteter. Problemet är att det ena så lätt glider över i det andra. Nazityskland existerar, Sovjetunionen existerar, att bli indraget i kriget vore en katastrof för Sverige, ett atomkrig vore en katastrof för världen. Men strax infinner sig behovet att intala sig att jätten är snäll. Man får inte se för onyanserat på det hela, även ondskan har sina goda sidor. Arbetets chefredaktör Allan Vougt skriver överslätande ledare om Nazityskland, Maria Bergom-Larsson på DN:s kultursida åker till Sovjetunionen och finner det befriande med ett land utan kommersialism och kvinnoexploatering.
Jag tror skräcken blev mindre efter de tjugo första efterkrigsåren, tryggheten större. Man började tro på förtryckarnas fredsvilja och jag tror fortfarande att det var en riktig analys. Trygga förtryckare slåss inte, de älskar status quo. Naturligtvis räknade jag aldrig med att kommunistväldet skulle falla. Det borde kanske få mig att tänka om, förtryckarna var inte så trygga som jag trodde. Men det var ju vanskötseln som fällde dem, inte ett frihetsälskande folk.
Nå, det vi bör tänka på nästa gång vi blir rädda är att jätten aldrig är god. Förtryck är aldrig ursäktligt.
Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.
