Han tål att hedras
Många generationer har mött Fänrik Ståls sägner i skolan. Vid olika historiska tillfällen har verket aktualiserats, till exempel vid Sovjets anfall på Finland 1939. Under efterkrigstiden har dock Runeberg knappast haft någon högkonjunktur. Hans skildring av militära bedrifter har ansetts otidsenlig. Frågan är emellertid om inte denna marginalisering är orättvis.
Intressant nog innehåller den essäsamling som Horace Engdahl har publicerat i höst, ”Ärret efter drömmen” (Albert Bonniers förlag), en hyllning till Runeberg. Engdahl beskriver ”Vårt land”, texten till Finlands nationalsång, som ”en av de starkaste dikterna i svensk poesi”. Diktens mest kända strof är nog denna:
”Vårt land är fattigt, skall så bli/ för den, som guld begär./ En främling far oss stolt förbi,/ men detta landet älska vi;/ för oss med moar, fjäll och skär/ ett guldland dock det är.”
”Vårt land” inleder Fänrik Ståls sägner. Också den andra dikten, ”Fänrik Stål”, är magnifik. Där beskriver författaren hur han som student brukar håna en gammal gubbe, fänrik Stål. En dag hittar emellertid studenten en fascinerande bok om kriget 1808–1809. Han frågar Stål om kriget. Fänriken svarar: ”Ja, därom kan jag ge besked/ om herrn så vill, ty jag var med.” De efterföljande dikterna är Ståls berättelser. Plötsligt har den föraktade gubben förvandlats till en beundransvärd person.
Detta är ett tema som återkommer i Fänrik Ståls sägner: en person som i ett visst sammanhang kan verka obetydlig kan i en ny situation visa sig vara oersättlig.
Det bästa exemplet på detta är Sven Duva. Han, som inte verkar duga till någonting, förvandlas i kriget till en hjälte. Diktens slutord hör till Runebergs mest berömda: ”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.”
Överhuvudtaget torde få svenskspråkiga författare ha skapat så många bevingade ord som Runeberg. Han var mästare i att hitta kärnfulla beskrivningar av olika personlighetstyper. Om Lotta Svärd skriver han: ”Något tålte hon skrattas åt/ men mera hedras ändå.” Om Kulneff heter det: ”Han kysste och han slog ihjäl/ med samma varma själ.”
En roande övning är att i sin bekantskapskrets, eller bland kända personer, se vilka som kan passa in på Runebergs beskrivningar. Det finns all anledning att känna tacksamhet för den skatt av citat och ömsinta personporträtt som Runeberg lämnade efter sig.
Något tålte han skrattas åt, men mera hedras ändå.
David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess
