Håll minnet av massakern levande
De kinesiska myndigheternas brutalitet 1989 chockerade omvärlden av flera skäl. Många inom vänstern hade haft en starkt romantiserat bild av Kina. Framstående svenska författare som Artur Lundkvist, Jan Myrdal, Olof Lagercrantz, Sven Lindqvist och Lars Gustafs-son reste till landet och trodde sig komma till ett lyckorike.
Under studentrevolten 1968 lät kinesiska slagord som ”det är rätt att göra uppror” lockande, speciellt om man blundade för den fruktansvärda verkligheten bakom orden.
Kina hade dessutom kommit att spela en allt större roll i världspolitiken. Efter att kommunisterna tog makten i Kina 1949 blev landet allierat med Sovjet. Men under 1960-talet blev relationerna mellan de två kommunistländer allt sämre, och 1969 utbröt gränsstrider.
Samma år tillträdde Richard Nixon som amerikansk president. Nixon såg en möjlighet att utnyttja fientligheten mellan de två kommunistländerna. År 1972 gjorde han ett sensationellt besök i Kina och träffade de kinesiska ledarna Mao Zedong och Zhou Enlai.
Genom att knyta förbindelser med Kina stärkte han USA:s position gentemot Sovjet.
Sedan Deng Xiaoping tagit makten orienterade sig Kina bort från kommandoekonomin och öppnade sig för marknadskrafterna. Stora ekonomiska framsteg följde, vilket naturligtvis ökade landets internationella betydelse.
Också den amerikanske presidenten George Bush d ä ville ha goda förbindelser med Kina. Hans agerande efter massakern 1989 blev därför ganska tvehågset. Bill Clinton lovade i sin presidentvalskampanj 1992 att skärpa kritiken mot Kina. Det är väl högst tveksamt om han levde upp till detta. Hans hustru, utrikesminister Hillary Clinton, manade dock härom-dagen de kinesiska myndigheterna att offentligöra antalet offer för massakern.
Under 1989 föll många kommunistdiktaturer. Hos en del liberala bedömare fanns det en allför optimistisk syn på framtiden, man trodde att demokratin slutligen vunnit kampen om världsherraväldet. Den senare utvecklingen i Kina, liksom till exempel i Ryssland, har inneburit betydande bakslag. Kina kan ses som ett exempel på att ekonomiska framsteg inte måste gå hand i hand med demokratisering.
Men dessa bakslag får inte leda till cynism och relativism. Kraven på att Kina förbättrar situationen för de mänskliga rättigheterna får inte upphöra. Därför är det viktigt att minnet av händelserna 1989 hålls levande.
David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.
