Ger svag krona - stark ekonomi?
Kl 14:28 den 19 november 1992 meddelade Riksbanken att kronans kurs släpptes fri. Sverige övergick till en flytande växelkurs. Kronan föll omgående med drygt 20 procent mot ett handelsvägt index av utländska valutor.
Sommaren 1993 reste hustrun och jag som vanligt till Skåne och for till Helsingör. Jag köpte en liten tavla och betalade med svenska sedlar. Butiksföreståndaren gav mej växel i svenska mynt, log vänligt och sa: ”Versgo, her er deres svenske pesetas!”
Jag refererade den repliken i en kåserande artikel om växelkurser när jag återvänt till arbetet på DN. Två månader efteråt fann jag historien i en ledare i The Economist. Den hade blivit en helt sann vandringshistoria om den svenska kronan.
Ska vi vara glada över att kronan fallit, och att vi inte bytt den mot euron?
Ja, säger många – bland dem så skickliga ekonomer som Nils Lundgren och Birgitta Swedenborg. De pekar på att kronfallet mildrar krisens följder för exporten.
Andra menar att en liten valuta som kronan svänger våldsamt i en finansiell kris; företag med stor utrikeshandel får svårt att gardera sig.
Frågan är intressant eftersom den inte är så enkel. Enkla frågor är enkla; det är därför så många kommenterar dem. Svåra frågor är besvärligare; många undviker därför dem. Två exempel är Mona Sahlin och Thomas Östros. De försöker kanske att hushålla med den intellektuella kapaciteten, så att den räcker så länge som möjligt.
Det teoretiskt korrekta är flytande växelkurs: den innebär marknadspris på pengar.
I teorin bestäms växelkursen av tre faktorer: på kort sikt räntan, på medellång sikt bytesbalansen, på lång sikt den reala produktiviteten jämfört med konkurrentländerna. Men praktiken följer inte alltid teorin.
En svag krona gynnar exporten – men främst för råvarubranscherna. Verkstadsindustrin har stort importinnehåll i sin produktion och förlorar nästan lika mycket på importen som den vinner på exporten. Exporten utgör 50 procent av BNP, importen 42 procent. Ju svagare krona, desto mindre har vi råd att köpa från utlandet.
Sverige har ungefär samma industristruktur som Schweiz. Efter kriget stod Schweizerfrancen i 90 öre. Nu kostar den 7:30. Förklaringen är att Schweiz har vårdat sin valuta; kostnaderna har följt produktionen. Men i Sverige steg arbetskraftskostnaden för en genomsnittlig industriarbetare 1971–1981 med 268 procent, och hans reala nettolön 6 procent.
Sambanden bakom växelkursen är ofta missförstådda. Ekonomin, vanskött eller välvårdad, styr växelkursen, mer än det omvända. Något att tänka på för Anders Borg, när han har tid.
Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.
