Gamla företag – eller nya?

Om SAAB vore ett företag med goda utsikter för framtida vinster skulle Mercedes, Audi, BMW och Volkswagen stå först i kön av villiga köpare. Att de inte dykt upp måste ha en förklaring.

Enligt The Economist har världens bilindustri en produktionskapacitet på 90 miljoner bilar/år. Efterfrågan ligger på 60 miljoner.

1977 försökte Marcus Wallenberg fusionera SAAB och Volvo. Det var vad jag förstår en industriellt riktig tanke. Företagen var i minsta laget, men kombinerade kunde de få en skalekonomi som gjorde dem internationellt konkurrenskraftiga. Men Wallenbergs försök stupade på motstånd från topptjänstemännen i SAAB – de tänkte mindre på företagets framtid än på sina löner.

Möjligen kunde regeringen nu garanterat finansiering för det/de företag som nu köpt ut SAAB och Volvo – på villkor att de fusioneras. Sedan det nya kombinatet kommit igång kunde staten dragit sig ur. Argumentet för en sådan lösning vore att staten delvis socialiserat kapitalbildningen via AP-fonderna, och via extrema skatter beskurit den privata sektorns finansiella förmåga. Kreditregleringarna 1955-85 svältfödde företagen på kapital. Staten har gjort sig till landets största riskkapitalist, och bör därmed ta det ansvar som rollen kräver.

Detta är ett hypotetiskt resonemang; motargumenten är givna. Problemet är inte att ett företag läggs ned. Problemet är att ett nytt företag inte startas istället.

Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter skrev 1912 ett arbete om teorin för ekonomisk utveckling (engelsk översättning 1934). Han menar att gammal teknik, organisation etc kontinuerligt ersätts av ny – det är detta som ligger i marknadens dynamik. (Obs att det berömda uttrycket ”creative destruction” använde han först i ett senare arbete.)

Problemet är att vi får inga nya storföretag i Sverige. Våra allra flesta storföretag startades 1870-1920. Volvo kom 1926, som dotterföretag till SKF. SAAB kom 1937, senare som bilföretag. Ytterst få storföretag har startats de senaste femtio åren. Ytterst få medelstora företag expanderar. Sedan 1950 har sysselsättningen netto inte ökat i privat sektor (Bjuggren & Johansson 2009).

Storföretagen hårdrationaliserar. Tillväxt i termer av sysselsättning måste komma i mindre företag, främst i tjänstesektorn. Men staten och facket hindrar den med höga skatter och reglerad lönebildning. Höga skatter på marginalen konfiskerar sparande till det egenkapital som är företagandets tändstift.

Nya företag skapas av entreprenörer, fantasifulla och riskvilliga typer. Staten och facket kan inte göra mycket för att hjälpa dem. Men mycket, mycket för att hindra dem.

Det är bara att välja.

Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.