Förändringens vindar i London
Och in på scenen: David Cameron, som på liknande sätt moderniserat Tory-partiet.
Och kungamakaren Nick Clegg, som klev in i centrum av brittisk politik och blev biträdande premiärminister i koalitionsregeringen.
Ytligt sett ser Cameron och Clegg ut som tvillingar. Drygt fyrtio år, välkammade, välartade och uppvuxna i en privilegierad miljö.
Men politiskt är de ett omaka par.
Liberaldemokraterna står i praktiken närmare Labour än Tories. Ibland har de till och med positionerat sig till vänster om Labour. Inställningen till EU är den största skillnaden mellan liberaler och konservativa. För liberalerna är ett djupare Europasamarbete en självklarhet. För tories är det bättre att hålla distans till Europa.
Det märktes tydligt i Europaparlamentet, där Clegg tidigare var ledamot, och där jag under några år arbetade jag med honom och andra liberaldemokrater. Då var Clegg en entusiastisk Europavän, men bedrev ett konstruktivt ekonomiskt-politiskt samarbete med Tories.
Denna någorlunda samsyn i ekonomiska frågor kommer den nya regeringen att ha nytta av. För att hjälpa Storbritannien ur dess djupa ekonomiska kris krävs enighet och beslutsamhet.
Men i andra sakfrågor råder stora ideologiska olikheter, bland annat i synen på invandring, miljö- och socialpolitik. Frågan är inte om det kommer att bli slitningar och splittring i den nya regeringen – utan när.
En koalitionsregering med två så olika partier innebär en dramatisk förändring av brittisk regeringspolitik. Valsystemet är uppbyggt för att bidra till starka och effektiva regeringar. En koalitionsregering med inbyggda spänningar betyder att britterna får vänja sig vid en ny typ av nationell politik.
På längre sikt kan en lika dramatisk förändring äga rum.
Det politiska landskapet kan möbleras om från att i praktiken ha varit ett tvåpartisystem till att bli ett system med tre jämbördiga partier med liknande andel av väljarnas sympatier. Men det hänger på om Liberaldemokraterna kan driva igenom sitt främsta krav för att ge sitt stöd till en konservativ regering: en reform av valsystemet.
Trots att Liberaldemokraterna är Europas största liberala parti, har det på grund av valsystemet haft litet inflytande i parlamentet. I det gångna valet fick partiet 23 procent av rösterna, men bara 9 procent av platserna i parlamentet.
Labour och tories har turats om på regeringstaburetterna, och inte haft något intresse av att göra valsystemet mer proportionellt, eftersom det skulle ge dem själva mindre inflytande. Clegg fortsätter att driva kravet, vilket är det enda rimliga. Det är fullt rimligt att varje väljares röst ska kunna höras.
Marianne Ekdahl är fri skribent och kommunikationsansvarig på ESS Scandinavia.
