Europa blir sig aldrig mer likt
Halva Europa befriades från förtryck. Och den politiska kartan förändrades avsevärt också i den demokratiska världen.
I samband med Berlinmurens fall skrev statsvetaren Francis Fukuyama sin ryktbara artikel om ”historiens slut”. Fukuyama har blivit hånad, särskilt av sådana som inte läst honom, men han pekade på något väsentligt.
På 30-talet trodde många intellektuella att framtiden fanns i Sovjet, senare romantiserades länder som Kina och Kuba. Också i fortsättningen skulle många vänsterintellektuella avsky USA men man kan numera inte peka på något samhällssystem som fungerar bättre än det västerländska.
Till denna sinnesförändring bidrog inte bara Berlinmurens fall utan också massakern på Himmelska fridens torg i Kina samma år.
Jag tror att det kan vara svårt för personer som idag är unga att förstå hur tongångarna var före 1989. Vi som då avskydde Sovjet betraktades som en smula extrema. ”Vi sysslar inte med antisovjetism”, sade statsminister Olof Palme (S).
Också USA sökte hålla goda förbindelser med Sovjet på 1970-talet. När den ryske författaren och Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn besökte Washington vägrade president Gerald Ford att träffa honom.
En avgörande förändring inträffade när Ronald Reagan tillträdde som amerikansk president 1981. Reagan beskrev Sovjet som ”ondskans imperium”.
Hans detaljkunskaper i olika frågor kunde ibland vara bristfälliga men han hade en intuitiv insikt om att Sovjetunionen kunde besegras, vilket hade saknats hos tidigare amerikanska presidenter som Nixon, Ford och Carter.
I mars 1981 utsattes Reagan för ett attentat som nästan dödade honom. John Lewis Gaddis, framstående kännare av det kalla kriget, har spekulerat över vad som skulle ha hänt om attentatet hade lyckats. Vicepresidenten George Bush d ä trodde inte, som Reagan, att Sovjetunionen var möjligt att övervinna. Kort tid efteråt drabbades också en annan av det kalla kriget hjältar, påven Johannes Paulus II, av ett mordförsök.
Händelserna understryker betydelsen av enskilda individer för historiens gång. Framför allt finns det anledning att vara tacksam över de få, modiga dissidenter som trotsade förtrycket i öst.
Repressionen mot dem var betydande. Solzjenitsyn utvisades ur Sovjetunionen, Andrej Sacharov förvisades till staden Gorkij, Vaclav Havel sattes i fängelse, andra dissidenter låstes in på psykiatriska kliniker. Men deras kamp var inte förgäves.
Europa kommer – lyckligtvis – aldrig att bli detsamma igen.
David Andersson är författare och redaktör på tidkriften Axess.