EU-slöseriet är mer än jordbruk
Det märks också i Sverige. Kraven från de svenska kritikerna är emellertid av det mera hovsamma slaget och långtifrån de aggressiva tongångarna om att bryta upp unionen som hörs exempelvis i Nederländerna. Vi nöjer oss med att efterlysa ett mindre men vassare EU.
På frågan om hur detta ska gå till mer konkret har de svenska politikerna inget att säga. Med ett undantag. Den gemensamma jordbrukspolitiken bör skrotas – den är för dyr. Förra veckan fick de som tycker så vatten på sin kvarn. I en rapport slogs fast att de 36 miljarder kronor som använts för att stödja lantbruksutvecklingen varit närmast verkningslösa. Nyheten slogs upp stort i media och rapportförfattaren kunde på bästa sändningstid i TV utveckla sitt resonemang utan kritiska synpunkter från företrädare för branschen.
36 miljarder kronor är mycket pengar – ungefär lika mycket som Vattenfall fram till nu förlorat på köpet av holländska Nuon. Men Vattenfalls förluster uppstod vid ett enda tillfälle – när köpet gjordes – utgifterna för landsbygdsutvecklingen ska däremot slås ut på 7 år. Då krymper ”slöseriet” till 5 miljarder kronor per år och av detta har EU stått för hälften. Den årliga notan för de svenska skattebetalarna att stödja utvecklingen på landsbygden ligger därför på 2,5 miljarder. Fortfarande mycket pengar men inte mer än vi anslår till våra länsstyrelser.
Det är förstås inget argument för att slösa med skattebetalarnas pengar. Hur stort slöseriet varit går dock inte att säga. Att de uppsatta målen inte nåtts är en sak men den relevanta värdemätare är hur det skulle ha sett ut om inget gjort alls. Men om det vet vi inget.
Med den starka fokuseringen på EU:s jordbrukspolitik gör våra politiker det lätt för sig. Kritiken fastnar på en politiskt ofarlig fråga – bara få berörs – samtidigt som de slipper att ordentligt sätta sig in i alla de frågor som EU hanterar.
Så varför inte jämföra kostnaden för landsbygdsutvecklingen med något av EU:s andra politikområden? Här finns en intressant kandidat ur sydsvenskt hänseende – energipolitiken. 2011 delades Sverige in i 4 elprisområden. Inte av fri vilja utan för att EU-kommissionen hotade att dra oss inför EU-domstolen med dryga böter som följd. Indelningen ledde till att elpriserna för boende i Sydsverige ökade och den sammanlagda effekten beräknades uppgå till 2,5 miljarder kronor årligen.
Elkonsumenterna i Sydsverige stod alltså ensamma inför en utgiftsökning av samma storleksordning som hela det kritiserade svenska stödet till landsbygdsutvecklingen. Detta var de ansvariga fullt medvetna om. Nu blev det inte riktigt så illa. Efter massiva protester från småländska företagare har olika åtgärder vidtagits som lett till att prisskillnaderna jämnats ut.
Men varför ska Bryssel blanda sig i hur vi sköter vår elförsörjning? Varför används inte denna händelse som argument för att Bryssel ska bli mindre och vassare? Jordbrukspolitiken börjar faktiskt bli uttjatad.
