Ett sluttande plan mot ättestupan

Fallet handlar den här gången om en 31-årig förlamad kvinna som har varit helt beroende av en respirator för sin överlevnad sedan sexårsåldern. Under den senaste tiden har kvinnans allmäntillstånd försämrats med tilltagande smärtor.

31-åringen har därför skrivit till Socialstyrelsen för att få ett klargörande om hennes möjlighet att avbryta behandlingen, det vill säga att stänga av respiratorn – och få bli nedsövd innan detta sker. Detta svåra människoöde används nu som en hävstång för frågan om aktiv dödshjälp. Något märkligt kan tyckas eftersom 31-åringens situation överhuvudtaget inte aktualiserar frågan om aktiv dödshjälp.

Redan idag finns möjlighet att tacka nej till en behandling man inte vill ha, det kan till exempel handla om att tacka nej till respiratorbehandling. Dessutom har en patient rätt till en god palliativ behandling som lindrar ångest och smärta i livets slutskede. Med andra ord finns det anledning att tro att Socialstyrelsen kommer att svara kvinnan att hennes begäran redan täcks av det redan nu gällande regelverket.

Men om det är så, varför ropar då debattörer på aktiv dödshjälp i fallet med den 31-åriga kvinnan? Ja inte beror det på att dessa debattörer inte skulle känna till regelverket, istället agerar man mot bättre vetande och pekar på kvinnan och frågar retoriskt om hon inte ska ha rätt att avsluta sitt liv. Svaret levereras i samma ande­tag, visst ska alla ha rätt till sin egen död.

Med tanke på debatten kring den 31-åriga kvinnans situation har vi än en gång anledning att påminna varandra om skillnaden mellan vård i livets slutskede och rätten att tacka nej till behandling å ena sidan och aktiv dödshjälp å den andra, en skillnad som är avgrundsdjup.

Vård i livets slutskede syftar till att lindra lidande men aktiv dödshjälp syftar till att döda. Vi behöver inte vara moral­filosofer för att inse att intention bakom en handling har en stor betydelse för dess moraliska kvalitet. Vi ser det tydligt i skillnaden mellan en åtgärd som syftar till att lindra och en handling som syftar till att döda.

Vi har all anledning i världen att även i fortsättning upprätthålla den här skillnaden. Inte minst för deras skull som annars skulle pressas att avsluta sitt liv i förtid.

Gamla som inte vill vara till last eller deprimerade personer som för stunden inte ser någon annan utväg. Skulle aktiv dödshjälp tillåtas hamnar vi på ett sluttande plan då dessa och andra grupper snart riskerar att fösas ut över nutidens ättestupa.

Douglas Brommesson är universitetslektor i statsvetenskap.