En speciell plats

Och kulturkolossen Hultsfredsfestivalen kommer nog inte resa sig igen.Ska jag vara helt ärlig är jag egentligen inte överraskad.

Publiken har haft svårt att hitta tillbakaefter brakförluståret 2007. Och förra årets festival var nog i min mening mer ett sprattlande lik änen fullblodsfest, med de ekonomiska problem och svåra läge som festivalen hade, samt snacket om nedläggning som florerade redan då. Det var nog summan av kardemumman, och inte en speciell anledning, som fällde Hultan.

De headlineade för svagt, genomförde ouppskattade omdirigeringar av festivalbesökare, hade svårigheter med att hålla uppe tempot med andra konkurrenter samt det framgångsrika intåget av endags- och stadsfestivaler. Det har varit svåra år, finanskrisen har säkert spelat in, och alla kan inte överleva en så hård och sträng vinter. Fast även om de senare åren kanske har haft fler svårigheter än ljuspunkter känner jag sorg.För det var något mytiskt med Hultsfred, Sveriges enda riktiga festival. Jag har ju sett filmen ”Festival” och lärt mig att den enda regelrätta frigörelsen från de äldre är festivalande!

Då var Hultsfred ett självklart val.Öppenheten och glädjen som rådde. Att få dela vattenpipa med göteborgare och festa ikapp med norrläningar. Att ha delat mat med stockholmare och fått dansa med gotlänningar. Att ha burit plastvapen i visiteringen. Att i solen druckit tetravin och pissljummen öl.Att springandes med en vän mot axeln kämpa sig fram till ett band man bara måste se.Att sedan tillsammans ha hoppat upp och ner till Rage against the machine. Jag hoppas jag gett Hultsfred tillräckligt i utbyte mot vad den har gett mig. Med allt som dött så lever det vidare hos de som minns. Så jag tänker lägga lite tid på att minnas, och jobba för att komma ihåg.

Tack Hultsfred!