Det goda exemplets makt
Möjligen kan det vara ett manligt statråd fler än antalet kvinnliga, men det skulle lika gärna kunna vara tvärt om. Blotta tanken att Jean Claude Juncker skulle lyckas åstadkomma samma sak med sin nya EU-kommission är betydligt längre bort. Den avgående ordföranden lyckades samla en tredjedel kvinnliga kommissionärer och inget tyder på att det blir någon anmärkningsvärd förändring med Junckerkommissionen.
Till Junckers försvar – det är en dålig ursäkt, jag vet – kan framhållas att han inte äger frågan i samma utsträckning som en svensk statsminister. Han är beroende av vilka kandidater som de olika medlemsländerna nominerar och kan inte själv välja och vraka bland kompetenta kvinnor.
Och i den heterogena union som utgör EU är det långtifrån alla ledande politiker som ser det som en självklarhet att vare sig kommission, det egna parlamentet eller landets regering ska bestå av ungefär lika många kvinnor som män. Många förstår inte ens frågan.
Det är därför Sverige endast har haft kvinnliga EU-kommissionärer. Det kan diskuteras om det ska ligga på ett litet land som Sverige att konsekvent försöka hålla uppe jämställdhetsstatistiken. Varför skulle inte vi kunna nominera en man i stället? Ett av skälen är att det behövs fler goda exempel i EU, inte färre.
Till de godaste får vi räkna det svenska, men globalt verksamma, teknikkonsultföretaget ÅF. Under september månad kommer de enbart att anställa kvinnor. Det betyder inte, enligt företagets hållbarhets- och mångfaldsansvarige, förra statsrådet (FP) Nyamko Sabuni, att man inte ska anställa män. Det betyder att de män som kommer att rekryteras till ÅF den närmaste tiden får finna sig att skriva under kontrakten i augusti eller oktober.
Så till vilken nytta? Är det ett spel för galleriet? Företaget får lite extra positiva spaltmetrar och kan sedan fortsätta ungefär precis som förr?
Nej, tvärt om. ÅF:s septembermånad har större betydelse än man kan tro. Nyamko Sabuni har själv nämnt en: att locka fler kvinnor att söka jobb i företaget. En annan är att utgöra ett (gott) exempel för andra, kanske till och med för EU-kommissionen.
Detta handlar inte om kvotering. Vid sådan finns det alltid en risk att kön går före kompetens. Det brukar varken gynna män, kvinnor eller organisation. Men lika väl som det behövs goda exempel för att locka fler män att söka sig till förskolan, behövs det förebilder som lockar fler kvinnor att söka sig till tekniska yrken.
Därmed inte sagt att valet man/kvinna helt saknar egenvärde. Jag har själv provat på alla tre varianterna, att arbeta i helt manlig grupper, helt kvinnlig grupper (där jag var enda man) och i flera blandade. Allt annat oräknat är det lätt att säga vilket som spelar störst roll för samarbetsförmåga, kreativitet och dynamik.
