Det är farligt att låna ut
Den blivande millionären Oscar G Jönsson har av professor Knut Wicksell fått lära sig att det är inte farligt att låna; det farliga är att låna ut för mycket. Han berättar detta för sin fader som driver pantbank. Och fadern sluter sonen till sitt bröst och gråter av glädje över att det finns så mycket visdom att läras ut på ett universitet. Jag får denna berättelse i minnet när jag läser om Grekland. Den gamle pantlånaren skulle haft bestämda synpunkter på detta land.
Den råa kapitalismen har drabbat Grekland. Det skrev Aftonbladet nyligen, i den för tidningen vanliga ideologiska övertygelse som ersätter ekonomisk kunskap och därmed besparar ledarskribenterna besväret med att läsa och försöka tänka.
Socialistiska regeringar i Grekland har (enligt The Economist) lånat cirka 120 miljarder euro i främst tyska och franska banker. Multiplicera med tio och vi har motsvarande belopp i svenska kronor. Bankerna hade i sin tur lånat upp pengarna från sparare. Och de vill få tillbaka sina pengar. Det är det som Aftonbladet kallar den råa kapitalismen.
Sedan Grekland kom med i euron blev det lätt att låna. Att låna är inte farligt, om man lånar till investeringar med en avkastning som överstiger låneräntan. Men de grekiska regeringarna lånade för att betala ut mer bidrag.
De 16 länderna i eurozonen har nu, tillsammans med IMF, skakat ihop 110 miljarder euro i ett lån till Grekland. Eftersom Grekland inte investerat kan landet inte betala tillbaka lånen. Vad det handlar om är att EU och IMF räddar det europeiska banksystemet. Om bara Grekland går till Hades är det landets ensak. Om bankerna följer med blir det allas problem.
Hela historien illustrerar ett fel med euron. Den innebär samma ränta för alla medlemsländer. Därmed bör alla länder ekonomiskt gå i samma takt, ha ungefär samma ekonomiska struktur, bnp och tillväxt. Grekland passar inte in i församlingen.
Euron är kanske en felkonstruktion. Den tyske ekonomen Roland Vaubel – som jag träffat, vi är medlemmar i samma internationella sällskap – har i två böcker argumenterat för ett intressant alternativ. Han menar att EU borde infört en gemensam valuta som medlemsländerna använder parallellt med sina nationella valutor. Därmed får länder med skilda ekonomier inte samma ränta. Om den gemensamma valutan – kalla den euro – visar sig starkare kommer företag och länder småningom att övergå till den.
Vaubels förslag var intelligent och har därför inte genomförts. Han kallade det ”parallel currency approach”. Det väckte djup misstro i Bryssel och sågs där som ett ”four-letter word”. Ett i min mening ovanligt långt four-letter word.
Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.
