Demokratins dilemman

Krävs det en omfattande homogenitet för att demokratin ska fungera, eller kan en demokratisk stat fungera också i en kontext av mångfald?

I fredags försvarade statsvetaren Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet sin doktorsavhandling med just rubriken ”Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige” (Gleerups förlag). Johansson Heinö tar sin utgångspunkt i uppfattningen att ett mångkulturellt samhälle innebär en svår utmaning för demokratin eftersom demokratin förutsätter att vi kan, bättre eller sämre, hantera tre centrala dilemman.

Det handlar om uteslutandets dilemma, vilka ska vara med och vilka ska inte vara med? Från demokratins barndom och framåt har svaret ofta baserats på nationell tillhörighet, men i ett mångkulturellt samhälle skulle alltför många stängas ute.

Vidare anpassandets dilemma; i vilken utsträckning ska de som inkluderas i det demokratiska systemet å ena sidan anpassa sig till demokratiska värden och i vilken utsträckning ska staten å den andra sidan respektera medborgarnas självbestämmande?

Slutligen legitimitetens dilemma som rör medborgarnas aktiva samtycke till det demokratiska systemet. När samtycket tidigare baserats på en välfärdsnationalism bör ett nytt svar sökas i det mångkulturella samhället som inkluderar fler.

Utgångspunkten i de tre dilemman gör Johansson Heinös avhandling kontroversiell. Det finns gott om debattörer som menar att bara en antydan om att mångkulturalismen innebär problem själv begår sig skyldig till ”främlingsfientlighet mellan raderna”.

Men just mot bakgrund av en sådan kritik är det befriande att läsa Johansson Heinö. Johansson Heinö är närmast övertydlig med att hans uppgift inte är att diskutera för- eller nackdelar med mångkulturalismen, istället vill han förstå hur vi kan förena demokrati och mångfald utifrån de utmaningar vi står inför.

Svaret då? Avhandlingen förmedlar en hoppfull slutsats; ”demokratin både kan och bör hantera en betydligt större mångfald än vad som ofta hävdas”. Men för att detta ska vara möjligt krävs en universell stat som präglas av opartisk maktutövning där alla behandlas lika men som också präglas av en hög grad av tolerans baserad på dialog.

Med andra ord, bort från kulturella eller nationella särrättigheter, men fram för en bred kulturell pluralism baserad på ”likabehandling av jämbördiga medborgare”.

Douglas Brommesson är universitetslektor i statsvetenskap.