Demokrater i alla läger, förena er

Tre månader senare kom nästa angrepp. Denna gång misshandlades och knivskars fyra personer så allvarligt på Möllevångstorget i Malmö att ett av offren nästan avled.

När demokratins principer hotas så måste det öppna samhället försvara sig självt och skydda sina medborgare. Nazismen – som har en obruten tradition i Sverige sedan 1920-talet – måste ständigt bekämpas. För den uppgiften har vi alla ett ansvar. Därför är det naturligt att människor runt om i landet just nu känner en vilja att manifestera och ta det offentliga rummet tillbaka. Som i Kärrtorp efter nazisternas framfart och i Malmö i söndags, då omkring 10 000 människor demonstrerade.

Men där det finns en social rörelse att parasitera på, där dyker också vänsterns avarter upp. Både de grenar som nöjer sig med att försvara våld och terror i historisk tid och de som föredrar att leva ut liknande ideal i nuet. De som – precis som nazisterna – inte skyr det nakna våldet men väl den liberala demokratin. De som ser det som fullt legitimt att angripa politiska motståndare och hota myndighetspersonal. Dessa gruppers våldsanvändning orsakar inga dödsfall som det nazistiska våldet – inte ännu i alla fall – men ur demokratisk synpunkt är metoderna lika fullt oacceptabla.

Till antirasistiska demonstrationståg där denna vänster dyker upp är det svårt att locka liberaler, eftersom liberaler tenderar att bedöma demokratins fiender enligt samma måttstock. Men när Norrans politiska redaktör Sakine Madon och andra liberaler i söndags anordnade en antirasistisk manifestation i Stockholm, då gick det bättre. Enligt vittnesmål blev manifestationen lyckad. Och våldsverkarna uppsökte annat sällskap.

På somliga håll inom vänstern har liberalernas ställningstagande uppfattats som ett svek mot den antirasistiska kampen. Som om slagord och banderoller vore de enda redskapen för att bemöta rasistiska ideologier. Som om liberalernas sekellånga opinionsarbete för demokrati och tolerans vore av noll och intet värde i sammanhanget. Men resonemanget haltar givetvis betänkligt. För frågan är om rasism över huvud taget kan bekämpas genom slagord och demonstrationer; om inte tålmodigt argumenterande för humanism och demokrati (och antirasistiskt handlande i vardagen) är ett mer verkningsfullt medel.

Och nog måste det vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. I dag utgör fascism och nazism ett akut hot, medan våldsvänstern ännu verkar i periferin. Därför måste den opinion som utgör motkraften rikta störst fokus mot de förstnämnda. Men avstånd måste markeras mot samtliga antidemokrater. Kolera må vara en allvarligare sjukdom än magsår, men en ansvarstagande läkare behandlar båda åkommorna.

Petter Bergner är liberal skribent