Debattens juridifiering

Bakgrunden är ett antal friande domar i våldtäktsmål, som har upprört. Det är inte något konstigt med det. Våldtäkter, påstådda våldtäkter och juridiken kring detta är ämnen som väcker känslor. Våldtäkter är ett av de värsta brott en människa kan utsättas för. Det är också ett brott som ofta är svårutrett och som därför kan utmana rättssäkerheten.

När en anmälan om våldtäkt rör en händelse som skett i ett privat sammanhang och det saknas teknisk bevisning, kan det vara svårt att med tillräcklig säkerhet få klarhet i vad som egentligen har hänt. Det är åklagaren som ska bevisa att ett brott ”utom rimligt tvivel” har inträffat på det sätt som hon påstår. Klarar hon inte det blir resultatet en friande dom. Även om det kan finnas många saker som tyder på att den som åtalats faktiskt var skyldig.

Detta kunskapsproblem kan ingen lagstiftning förändra. I de seriösa lagförslag som presenterats rörande samtycke konstateras att bevisbördan även efter en sådan förändring ska ligga på åklagaren. Alternativet, en omvänd bevisbörda, strider mot rättssäkerheten. Icke desto mindre tror och önskar många att en samtyckeslagstiftning skulle innebära att den som åtalats måste visa att den som hon haft sex med har samtyckt. Annars: Fällande dom.

Det här var bakgrunden till att jag ställde frågan i några sociala medier till dem som demonstrerade i Stockholm. ”Vad är det ni – egentligen – demonstrerar för?” I sak fick jag inget svar. Däremot var det fler personer som reagerade som författaren bakom det inledande citatet. Det måste gå att diskutera frågor om lagen utan att vara jurist.

Det är förstås sant. Men det är också rimligt att kräva av de som förordar just juridiska förändringar att de har en åtminstone någorlunda konkret tanke om vad deras krav innebär. Som i fallet med samtycket. Den ena av de två tolkningarna av vad ett sådant krav innebär är i linje med allmänna principer om rättssäkerhet och är ett viktigt bidrag till diskussionen om hur juridiken kring sexualbrotten bör se ut. Den andra tolkningen – den som innehåller omvänd bevisbörda – är rättsstatligt oacceptabel.

Det handlar inte om samtyckeslagstiftningen. Egentligen. Det handlar om juridifiering, att samhällsproblem i allt större grad beskrivs i rättsliga termer och att deras lösning söks i lagstiftningen. Juridifieringen är ett bekymmer. Eftersom juridiken ofta är teknisk, reducerar juridifieringen viktiga samhällsdiskussioner till debatter om teknik, mellan människor som inte är fullt insatta i hur tekniken fungerar.

Det går självklart att ha åsikter om hur lagen bör förändras utan att vara jurist. Men det blir mer konstruktivt om sådana åsikter inte begravs i lagstiftningsteknik.

Mårten Schultz är professor i civilrätt vid Stockholms universitet och fristående krönikör hos Liberala nyhetsbyrån