Därför får Sverige aldrig personval
Vårt valsystem passar inte där, eftersom man röstar på personer och inte på partier. Parlamentsledamöter (MP) ska ha öppet hus för sina väljare.
Bor man i London och väljs för en valkrets i Skottland får man flyga hem för att möta dem. Hur många gånger har Ylva Johansson (S), boende i Stockholm men vald i Skåne gjort det under mandatperioden?
Många röster blir värdelösa och ett parti med majoritet i parlamentet kan ha en minoritet av väljarna. Tage Erlanders möte på lantstället Checkers med Winston Churchill blev historiskt då värden tyckte att Sverige borde ha majoritetsval. – Men då får vi bara socialdemokrater från norra Sverige och lite blandat från södra delen av landet replikerade Erlander.
Konfunderad svarade Churchill: – Nå, en statsman får aldrig tveka att göra vad som är rätt, även om det gynnar hans eget parti. Som när Erlander höll fast vid tvåkammarriksdagen.
Personval kräver karismatiska människor. Jag minns ett framträdande av dåvarande labourledaren Harold Wilson i Hammersmith Town Hall. I salen satt rader av ”häcklare” med uppgift att störa med taskiga frågor. När Wilson, som var en stor talare, berättat hur han på 100 dagar skulle få fart på England, skrek en häcklare när Wilson andades in: – And what about the pensioners?
Jublet visste inga gränser. Pensionärerna var det stora ämnet men Wilson vill ju tala om mer dynamiska frågor, men tvingades byta spår och fick då ännu fler ovälkomna frågor om de stackars pensionärerna.
När Wilsons löften stod som spön i backen i slutet på talet sjöngs det unisont i salen: There’s a hole in your bucket, dear Harold (hål i hinken). Ska du laga det med skattebetalarnas pengar ... och så vidare.
Sådana möten har fostrat stora talare. Churchill är den främste. Men också Tony Blair blev en slagfärdig förkunnare. Den nyss avgångne Gordon Brown är tråkig. En annan Brown, George, utrikesminister, var desto häftigare.
På ett valmöte stördes han av en arg dam. Då log George mot sin stora publik: – Förstår ni varför detta är min lyckligaste dag? Jo jag tänker på den stackaren som är gift med den här damen ... I Londonpressen applåderades när han efter några järn hälsade på en parant ambassadörsfru på en middag med en liten invit. Hennes förvåning gav replikskiftet: – Ni måste ha fått många inviter? – Jo, då men aldrig före soppan ...
Valsystem där retorisk förmåga behövs är nog inget för Sverige. Tänk på stackars Östros, indignerad för att Toblerone-politik nämnts. Sådan indignation hade bara blivit ett ”fladgrin” i England.
Sven Bergquist är fristående skribent. Han har varit ledarskribent i flera liberala tidningar.
