Bilderna av Berlusconi
När Erik Gandinis eminenta ”Videocracy” gick upp på filmdukarna befästes den bilden, även om flera recensenter, symtomatiskt nog, tyckte att filmen innehöll för få skrämmande fakta om Berlusconi och utvecklingen i Italien.
Att Silvio Berlusconi kontrollerar i princip hela den kommersiella tevemarknaden i Italien är djupt problematiskt ur demokratisynpunkt. Att en makthavare inte bör kontrollera den granskande makten säger sig självt.
Silvio Berlusconis politik kan och bör kritiseras. Vilka eftergifter är han beredd att göra för att hålla sina neofascistiska och främlingsfientliga samarbetspartners nöjda?
Men bilden av Berlusconi i Sverige är ofta alltför ensidig och förenklad. Att han står bakom flera viktiga ekonomiska reformer är liksom inte något att rapportera om.
När Berlusconi ska diskuteras i svenska medier är det till exempel alltid en halvtaskig italiensk sångare som kallas in för att företräda dem som gillar Berlusconi. Motsidan respresenteras av smarta, välformulerade intellektuella. Inte sällan hörs också nedlåtande fnysningar om att Berlusconi fånigt nog titulerar sig president.
Här bör man nog ha i åtanke att Italiens motsvarighet till vår statsminister har titeln Presidente del Consiglio.
Att bara se ”Videocracy” som en beskrivning av Berlusconis maktinnehav är att förringa filmaren Erik Gandinis gärning. Hans film ställer frågor, relevanta långt utanför Italiens gränser, om vad som händer i ett samhälle där vägen till framgång går genom att uppträda lättklädd i teve. Ett samhälle där det enda som räknas är att bli teve-kändis. Där ytligheten har blivit norm. Kvinnan ett objekt.
Kanske är vissa scener nästan chockartade för dem som inte tidigare tittat på italiensk teve. En äldre korpulent man omgiven av unga storbystade kvinnor är regeln – i alla tevekanaler.
Erik Gandinis film ”Videocracy” följer tre män som representerar tevesamhället: en cynisk paparazzo, en producent som tjänat storkovan, och en mekaniker som med sina kombinerade kunskaper av karate och Ricky Martin-röst hoppas kunna slå igenom och på så vis förändra sitt liv.
Men inte en enda av de förhoppningsfulla unga kvinnor som passerar revy i filmen intervjuas. De framstår som passiva objekt. Här blir jag som publik lika provocerad som beklämd av videokratin.
