Berlinmuren och dess fall

Längs gränsen till Västtyskland löpte en spärrzon, fem kilometer bred, 865 kilometer lång, minerad, taggtrådsförsedd med observationstorn och kraftfullt bevakad med hundpatruller.

Som jag minns det, fanns där en bred remsa med sand som ständigt krattades för att man skulle se om någon rört sig i området. Zonen ringlade som en dödens orm längs hela gränsen ända ner till Tjeckoslovakien.

1956 liftade jag genom Västtyskland och då hade återuppbyggnaden efter andra världskriget kommit igång, även om ruinerna fanns kvar. I Ruhrområdet gick industrierna för fullt och kolröken låg tät över regionen.

De kommande åren ökade tillväxten i Väst ytterligare medan Östtyskland, DDR, hamnade på efterkälken. Allt fler östtyskar insåg att framtiden fanns i Västtyskland och de gav sig av. Situationen blev ohållbar för de östtyska kommunisterna. Det var de bäst utbildade som vände systemet ryggen och en intellektuell och ekonomisk konkurs stod för dörren.

Man hade två val – att reformera kommunismen eller att låsa in sitt folk. Sovjetunionens krossande av revolten i Ungern 1956 fanns i färskt minne. En styrande faktor var att Östtyskland var Sovjetunionens viktigaste front vid ett krig med Nato. Sovjets bästa trupper fanns stationerade där.

Muren blev den absurda men logiska konsekvensen. Den tillkom 1961 och i 28 år skulle den stå som ett skammens monument över kommunismens ideologiska, moraliska och slutligen ekonomiska konkurs. Den långa spärrzonen mellan Öst- och Västtyskland, påbörjad långt tidigare, blev det kalla krigets fysiska järnridå mellan förtryck och frihet.

Men enbart spärrzonen och muren räckte inte för att kontrollera DDR:s befolkning. Säkerhetstjänsten Stasi växte till ett monster.

Efter freden 1945 kunde de östtyska kommunisterna utan skrupler överta mycket från den nazistiska säkerhetstjänsten, Gestapo. Det är märkligt att så många i Sverige trodde att detta system verkligen skulle kunna bestå. Otaliga svenska delegationer besökte DDR, med deltagare som i dag nog helst vill glömma detta. Flera av dem var tveklöst vad Lenin kallade nyttiga idioter.

När muren 1989 väl föll berodde det på att det östtyska systemet hade ruttnat inifrån. Den makabra klyftan mellan ett offentligt liv med ett sorts språk och ett privat liv med ett annat spred politisk cancer hos både institutioner och människor.

Den dagen Sovjet med Gorbatjov i ledningen inte längre ville låta armén försvara den östtyska kommunismen, den dagen underminerades muren. Det var dock Solidaritet i Polen som med sin frihetskamp visade att uppror var möjligt och röjde väg för Tysklands enande.

I övrigt anser jag att Gotland måste försvaras. Med trupp på ön.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.