Åkessons minnen ingen ursäkt

Vilken sorts barndom hade han egentligen, där i 1980-talets Sölvesborg? Hur mycket av det han påstår stämmer med verkligheten – och hur mycket har han själv konstruerat?

Ända sedan Åkesson deltog i SVT:s program ”Nyfiken på partiledaren”, där partiledarna – en åt gången – låter sig intervjuas av läkaren och terapeuten Poul Perris, har debattvågorna svallat höga. Enligt Åkesson formades hans syn på invandrare redan i barndomen, när han ska ha upplevt ”den splittring och de problem som det skapar om det kommer många invandrare exempelvis till samma bostadshus”.

Åkesson ljuger om sin uppväxt, hävdar andra – bland dem Åkessons före detta klasskamrater och lärare. Journalisten Gellert Tamas har hittills gått grundligast tillväga för att motbevisa Åkessons påståenden. Genom att gå igenom namnlistor för Åkessons skolklass och bostadsområde har Tamas kunnat visa att det knappt fanns en enda invandrare i SD-ledarens närhet under uppväxtåren:

”Om Åkessons minnesbild av gäng stämmer, bestod ’invandrargänget’ läsåret 86–87 av den ensamme, åttaårige David. Och sex år senare skulle det våldsamma gäng, som ’skrämde’ Jimmie till den grad att han senare anslöt sig till Sverigedemokraterna, i så fall ha bestått av en jämnårig tonårig klasskamrat till Jimmie, uppbackad av en sjuåring samt en åttaåring”, skrev Tamas i Aftonbladet i tisdags.

Om det inte handlar om rena lögner tycks alltså Åkessons minnen med tiden ha blivit rejält förvanskade.

Men de som tror att avslöjandena ska leda till att SD-väljarna tänker om hoppas nog förgäves. Om inte de senaste årens upprepade skandaler har lett till väljarflykt gör nog Åkessons skruvade verklighetsuppfattning inte någon större skillnad.

Och frågan är också – vad hade hänt om det visat sig att Åkesson hade haft rätt? Om Tamas hade kommit fram till att Åkesson verkligen hade haft anledning att vara rädd för ett ”invandrargäng” – om SD-ledaren till exempel hade mobbats av ett antal barn i klassen med utländsk bakgrund – skulle det då vara en ursäkt för Sverigedemokraternas hets mot muslimer och invandrare?

Det självklara svaret är nej. Visst, människan tycks ha en naturlig fallenhet för att använda sig av stereotyper baserade på exempelvis ålder, etnicitet, hudfärg eller kön – vilket i sin tur lätt kan leda till fördomar. Att förenkla och kategorisera gör det lättare att navigera i tillvaron.

Men demokratin och rättsstaten bygger på att människan har en förmåga att höja sig över sina instinkter och se andra som individer, inte som medlemmar i grupper med förutbestämda egenskaper. Den Andre måste inte ses som ett hot.

Och politiker har självfallet ett ansvar för vilka av människans egenskaper de väljer att appellera till. Det gäller även Åkesson, helt oavsett vilka upplevelser han gick igenom i 1980-talets Sölvesborg.