Akademisk frihet hotar makten
Hur kan vi motivera stora kostnader för undervisning och forskning i filosofi när det bokstavligen är samma eviga frågor som ställs om och om igen utan att vi tycks nå några definitiva svar?
Frågorna är relevanta och måste ges ett bra svar om forskning och högre utbildning ska ha någon legitimitet i breda samhällslager. Inte minst gäller det forskning och utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap.
En första anmärkning, om än inte ett svar på frågan, är att vi sällan vet vad som är nyttigt på sikt. Vad som idag ter sig som meningslös kunskap kan ha avgörande betydelse i framtiden. Det är inte ovanligt att medicinsk eller naturvetenskaplig nyfikenhetsstyrd grundforskning utan någon påtaglig nytta senare har löst stora medicinska gåtor.
Men också inom humaniora och samhällsvetenskap nås stora insikter som senare kan hjälpa oss att förstå kulturella och politiska skeenden. ”Onyttig” forskning kan alltså bli ”nyttig” forskning.
Låt oss trots detta anta att det finns forskning som aldrig kommer att bidra på ett direkt sätt till att lösa ett enskilt samhällsproblem, i så motto att inga sjukdomar kommer att botas eller tekniska framsteg kommer att ske tack vare denna forskning. Hur kan vi motivera existensen och den offentliga finansieringen av sådan forskning?
Svaret handlar om bildning, kritisk reflektion och frihet för tanken. Även den kunskap som av andra bedöms som onyttig har ofta en förmåga att bidra till kritisk reflektion kring olika samhällsförhållanden. Historisk, teologisk eller samhällsvetenskaplig förståelse av världen vi lever i kan hjälpa oss att ifrågasätta förtryck och orättfärdiga maktförhållanden. Och just kunskapens roll i den kritiska granskningen av maktförhållanden leder oss till värdet av akademisk frihet.
Om akademin ska kunna utgöra en kritiskt granskande kraft kan inte den politiska makten styra akademins inriktning. Tvärtom är största möjliga frihet för akademin att själv styra sin verksamhet, inklusive inriktning på forskning och undervisning, av största betydelse.
Utan den friheten kommer möjligheten att ställa de obekväma frågorna att kraftigt begränsas. Och utan frihet för akademin kommer inte den till synes onyttiga forskningen bedrivas, forskning som tenderat att ha en särskild betydelse för att kritiskt kunna granska och blottlägga det samhälle vi lever i.
Kanske är det just därför viss forskning stämplas som onyttig, den framstår som alltför obekväm och hotande mot den egna makten.
Douglas Brommesson är universitetslektor i statsvetenskap.
