Tjut, applåder och nästan som Mallis
En gammal folkhemssosse mot en tysk filosof från 1700-talet, alltså.
Det är fullpackat och solen gassar över en av Visbys innergårdar när Sverigedemokraterna gör sitt enda officiella framträdande under politikerveckan.
Erik Almqvist är ordförande i SD:s ungdomsförbund och politisk sekreterare i Region Skåne. Han ska möta ungmoderaternas ledare Niklas Wykman.
”Vi har utmanat alla ungdomsförbunden. Bara MUF vågar ställa upp”, klagar Almqvist innan debatten börjar.
Kvällen innan blev han och hans kompisar attackerade av vänster-anhängare och fick sina plakat sönderrivna när de demonstrerade mot Lars Ohly.
Nu uttrycker en Almqvist-supporter i publiken sin beundran för den grönskande trädgården, med bar och allt. ”Känns nästan som man är på Mallis eller nåt”, viskar han till bänkgrannen.
Fyra ämnen ska avhandlas, säger debattledaren från MUF-tidningen Blått. Det blir full gas från början. Då och då avbryts talarna av tjut och applåder från åhörarna, som tycks jämnt fördelade.
Det lustiga är att Almqvist och Wykman inte bara ser likadana ut. De framför sina argument på samma smattrande vis. Fast efterhand ser Almqvist allt tröttare ut.
Första ämnet: Arbetslösheten.
SD vill minska den genom att ”angripa massinvandringen”. När Wykman frågar hur partiet ska förverkliga sitt löfte att garantera alla jobb i sin hembygd får Almqvist problem. ”Det är mer en vision”, förklarar han.
Andra ämnet: Jämställdhet.
Erik Almqvist slår fast att han inte är någon ”likhetsfeminist”. Wykman tror på lika behandling av alla, oavsett kön.
Tredje ämnet: Klimathotet.
Almqvist tvivlar på att det existerar. I vart fall är EU fel organ att bekämpa det. Wykman är övertygad om motsatsen.
Fjärde ämnet brinner Erik Almqvist för: Migration.
Svensk kultur ska värnas, säger han. Sverigedemokraterna är emot det mångkulturella.
”Men vad är svensk kultur?”, undrar Wykman. ”Är det något som verkligen är djupt rotat i Sverige så är det ju tolerans, öppenhet och mångfald. Du attackerar ju svensk kultur!”
Ungefär där slutar det.
”Dom hade inte några lösningar alls”, summerar Wykman efteråt.
Och den yttre likheten mellan debattörerna? ”Djävulen bär Prada”, skrattar han.
För ordningens skull: Det var Erik Almqvist som lyfte fram folkhemsbyggaren Per-Albin Hansson som sin idol. Niklas Wykman ville likna Immanuel Kant. Han med det kategoriska imperativet, ni vet.
