Annons
Nyheter

"Tänk om far fått se hur det gick för lilla Angela"

Vilken roll har muren i ditt liv? Det frågade vi berlinare. Först ut är Matthias Rau som berättar om tre avgörande dagar.
Nyheter • Publicerad 23 september 2009
Foto: 

11 augusti 1961

Denna fredag åt Matthias Rau köttbullar med lingon hos den svenske prästen i Västberlin.

Annons

– Jag och mina systrar var på sommarkollo hos Svenska kyrkan. Min far förestod ett evangeliskt hem för psykiskt sjuka i staden Templin, DDR.

Åttaårige Matthias hade just lagt upp ännu en sked lingonsylt när hans pappa steg in i matsalen. Något var på tok.

– Min far var alltid suverän, alltid situationens herre. Nu var han uppskärrad som jag aldrig sett honom.

Vi måste hem, sa diakonen Rau till sina barn. Någonting håller på att hända.

Så for de österut.

– Jag minns att vi åkte genom Brandenburger Tor. Överallt stod poliser med maskingevär.

På söndagsmorgonen den 13 augusti 1961 spärrade östtyska soldater gränsen mellan östra och västra Berlin. Familjen Rau blev fången i sitt land, i sällskap med alla andra DDR-medborgare. Så här efteråt kan man förstås undra varför fadern inte tog chansen att stanna i väst med de sina.

– Aldrig. Människorna på Waldhof i Templin var min fars uppdrag. Han hade inte en tanke på att lämna dem i sticket.

Så Matthias Rau växte upp i den kommunistiska diktatur som kallades ”tyska demokratiska republiken”. I kyrkans hägn – på gott och ont.

Gott, för att kyrkan i DDR åtnjöt en viss frihet.

Annons

– Jag slapp till exempel att gå på statligt dagis, och jag var aldrig med i de kommunistiska pionjärerna. Det är jag mina föräldrar oerhört tacksam för.

Ont, för att regimen straffade motsträviga medborgare.

– Jag hade till exempel velat läsa till läkare. Men det var uteslutet.

Matthias Rau läste teologi, hoppade av detta och tog ströjobb i Berlin. Han tänkte ofta på att fly, men bestämde sig för att stanna. Hos familjen och vännerna i den nedgångna stads­delen Prenzlauer Berg – hemvist för den alternativa kultur som fanns i Östberlin.

– Men jag tänkte, att härifrån kommer jag aldrig ut.

9 november 1989

Denna torsdagskväll jobbade Matthias Rau över. När han kom hem satt kompisarna som förhäxade framför tv-nyheterna från väst.

Det är något med muren, sa vännerna. De tänker visst öppna den.

– Vi visste ju att något var i görningen. Fem dagar tidigare hade vi stått på Alexanderplatz, en miljon människor, och demonstrerat för frihet, för rätten att resa. Men att det skulle gå så snabbt kunde vi inte ana.

Regeringens talesman Günter Schabowski hade sjabblat på en presskonferens vid sjutiden denna kväll. Han skulle berätta om framtida reselättnader, hade inte läst på och chansade när en italiensk reporter frågade när Berlinmuren skulle öppnas för DDR-medborgarna.

Annons

– Ööh, genast, tror jag, sa Schabowski i tv. Så östberlinarna drog iväg till gränsövergångarna där trängseln snabbt gjorde läget ohållbart. Poliserna öppnade för alla.

Västberlinarna har inte glömt rusningen efter bananer denna natt.

– Vi hade inga sydfrukter i DDR. För oss var de själva bilden av frihet. Så vi köade för att köpa bananer.

Några månader senare köade samma DDR-medborgare lika tålmodigt för att få läsa sina personakter i hemliga polisens arkiv. Chockade hittade de sina vänner och grannar, nära och kära bland Stasis angivare.

Matthias Rau blev däremot lät­tad: ingen av hans vänner jobbade åt

Stasi.

– Jag guidade grupper från väst

i Östberlin. Berättade hur det verkligen var i DDR. Små grupper, deltagarna anlände en i taget för att inte väcka uppmärksamhet, och hade lärt sig min adress utantill.

Dessa illegala rundvandringar höll Matthias Rau på med under hela 1980-talet.

– Mina vänner visste, men det står ingenting om saken i min Stasiakt. Alltså skvallrade ingen.

Annons

3 oktober 1990

Denna tisdagskväll samlades en miljon berlinare framför riksdagshuset när kanslern Helmut Kohl utropade den förenade förbundsrepubliken Tyskland. Matthias Rau var inte där.

– Jag stod på Kollwitzplatz i Prenz­lauer Berg. Där utropade vi den fria republiken Utopia.

Ett självständigt Östtyskland. Inte så kapitalistiskt. Fast demokratiskt. En hopplös tanke, inser han nu.

– Dagens Tyskland är bättre än jag vågade hoppas. Vi är ett respektabelt land. Och jag har hittat min plats. Jag leder fortfarande stadsvandringar, ett arbete som jag älskar och kan leva på.

Det finns dock saker som smärtar honom.

– Jag önskar att min far hade fått uppleva allt detta. Tänk om han hade fått se muren falla. Tänk om han hade fått se hur bra det gick för mig, trots att jag hoppade av teologin. Tänk om han hade fått se hur det gick för lilla Angela.

Den blyga Angela Kasner, som gick en klass under Matthias Rau hemma i Templin. Hennes pappa var präst och familjerna umgicks.

Angela Merkel heter hon nu. Tänk att hon skulle bli Tysklands förbundskansler, säger Matthias Rau.

– Det önskar jag att min far hade fått uppleva.

Elisabeth Andersson
Daniel Rydén
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons