Alan O'Connor röstar nej igen

Alan O’Connor går vant rakt ut i det stimmiga pojkhavet. Välkammade pojkar i blå pullovrar och slips samlas kring honom, retas och gnabbas lite. Det är värme i hans ögon när han gnabbas tillbaka – tills en pojke blir lite för ivrig och får en tillsägelse.

Det är rast på Ardscoil Ris secondary school i Dublinförorten Marino. Alan O’Connor har undervisat i geografi och engelska på skolan i femton år.

– Detta har alltid varit ett välmående medelklassområde, föräldrarna är välutbildade och har bra jobb.

Han är själv uppväxt i ett radhus några minuters bilfärd från skolan. Där bor han fortfarande, med föräldrarna och sin lillasyster.

När det gäller Lissabonfördraget är Alan O’Connor övertygad nejsägare.

– Varför är det bara vi i EU som röstar om detta? Det är inte demokrati för mig.

Politikernas iver att driva igenom ett ja till fördraget är skäl nog att misstänka deras motiv, säger han.

– Folk känner att regeringen håller en pistol mot huvudet på dem och hotar med att om de inte röstar ja blir Irland utslängt ur EU och annat trams.

Alan O’Connors nej är inte typiskt för det skikt i samhället som han tillhör. Den välutbildade medelklassen står bakom ett ja, gissar han.

– Men i arbetarklassen finns ett utbrett missnöje med regeringen. Där blir ett nej till fördraget detsamma som ett nej till regeringen.

För Alan handlar valet om grundläggande principer.

– Jag tror att EU har för avsikt att stifta fler och fler lagar utan att fråga folket. Med Lissabonfördraget ger vi dem för mycket makt att göra det.