40 år sedan första månlandningen

Det är ett ordspråk som jag tycker uttrycker mer om människans längtan efter gränslöshet än hennes avund. 1969 var på många sätt ett gränslöst år. Politisk längtan, förändringslängtan, tekniklängtan. Och uppfyllelse.

En man tar de första stegen på månen. Man kan se det i tv, och det är märkligt och avlägset och påtagligt samtidigt. Gränsen för vad människan kunde uträtta hade flyttats ett snäpp till. Men 1969 var inte bara månåret.

Det var det året Olof Palme efterträdde Tage Erlander och det var Woodstock, snacka om att flytta gränser! Musik på ett lerigt fält och alla var där. Eja, hade man själv varit det. Tänk att kunna berätta för barnbarnen!

"Jo förstår du, folk hade långt hår, och ville förändra världen och musiken och vuxenlivet och det var så häftigt så du kan inte ana."

Barnbarnet skulle rycka på axlarna och säga: "Och? Vi ska på Roskilde, det är minst lika häftigt".

Så här i efterhand känns det som om Sveriges resa mot moderniteten och framtiden började på allvar det året. Det är så klart en konstruktion – den resan pågår alltid.