Tusen järn i elden
– Den första tiden hade jag abstinens. Jag saknade den sociala kontakten och rutinen att stiga upp och gå till jobbet, att vara en del av den dagliga produktionen av en tidning. Fast det löste sig när jag började skriva för lite andra tidningar.
Nu heter uppdragsgivaren Villatidningen. Dess Skåneredaktion ligger i Rolfs källare och han får fortsätta att skriva om ett av sina favoritämnen.
– Efter buset så skriver jag gärna om huset, skämtar Rolf och syftar på sin spalt, Brottsplats Trelleborg.
Men det är ett annat, större skrivprojekt, som just nu upptar hans tid och tankar.
– Sedan årsskiftet håller jag på med en bok om en skånsk företeelse, en märklig historia, en massaker. Den finns inte med i historieböckerna, men det borde den göra.
Rolf är lite hemlighetsfull. Plockar fram en tjock pärm med gul rygg ur bokhyllan och visar handskrivna, svårtolkade dokument som han kopierat i ett arkiv.
– Här finns många tragiska människoöden, fortsätter han. Jag har funderat på detta de senaste åtta–nio åren, men vid årsskiftet fick jag tid och då tog jag tag i det. Av olika anledningar har projektet börjat hasta. Nu har jag faktaunderlaget, forskningen i arkiven är klara och jag har kunnat börja skriva lite.
Rolf beskriver arbetet som mödosamt. Svårast har varit att hitta rätt vinkling av historien, att finna den röda tråden och människoödet som man kan följa genom hela skeendet.
– Nu har jag hittat honom. Han var söderslättsbo faktiskt, men han är avliden nu, förklarar Rolf.
Som den journalist han är har Rolf inte ambitionen att skriva en roman utan lägger upp det som ett reportage.
– Jag har stulit det från Lars Widding som är en av mina egna favoriter, erkänner Rolf. Huvudpersonen får berätta historien på ett journalistiskt rätt.
Och det finns en deadline.
– Boken ska bli klar nästa år, den måste vara det!
Även om Rolf är folkbokförd i sitt gathus i Trelleborg, tillbringar han mycket tid i sin ”särsambos” lägenhet i Lund och sommarhuset i Smygehamn. Dessutom har de en lägenhet i Spanien.
– Fast där har vi inte varit på två år och jag känner ingen abstinens. Det finns andra galenskaper att hitta på. När jag fyllde 70 gick jag på Via Appia i Rom. Det var en oförglömlig upplevelse som gjorde oerhört stort intryck på mig. Att se var hjulen har gnagt för 2000 år sedan, det var det mäktigaste jag varit med om. Nu ska vi åka till Polen. Vi var där för 20 år sedan och tänkte se om det står kvar!
Någon PRO-förening har Rolf inte känt behov av att engagera sig i. Däremot har den forne folkpartisten gått med i Söderslättspartiet.
– Jag tycker helt enkelt att det är ett vettigt lokalpolitiskt parti. Jag tycker att vår guldkust är misskött. Smyge är en turistmagnet som man borde satsa på.
