Frisk i 30 år – men vardagen präglas ännu av sjukdomen

Sommaren 1977 var Fredrik trött. Hans mage var svullen och han klagade när någon lyfte honom under armarna. Dessutom hade han mycket blåmärken.

- En läkare på området där vi bodde tittade på mig och så uppmanade hon mina föräldrar att åka till sjukhuset, berättar Fredrik.

Eftersom familjen var bosatt i Blekinge åkte de till Karlskrona där man ganska omgående konstaterade att Fredrik hade akut lymfatisk leukemi, även kallat för blodcancer. Han skickades omedelbart med ambulans till Lund och för familjen Möller kom de följande tre åren att domineras av Fredriks sjukdom.

- Själv minns jag inte så mycket, men vissa flashbacks det har jag ju. Jag tänker så här att ska man nu drabbas av något sådant härvar det kanske bra att vara så liten. Barn påverkas mindre och har lättare att klara sig. De svarta tankar man kan få som vuxen slipper man. Som barn har man inte samma tänk som äldre som levt länge tillsammans. De ger kanske upp och psyket påverkar kroppens förmåga.

För Fredrik blev tillvaron på Lunds lasarett vardag.

- Jag ställde aldrig frågor som varför och vad gör de nu, men i efterhand har jag funderat mycket på hur allt praktisk löste sig med min bror och avståndet hem, fortsätter Fredrik.

Eftersom han inte fick utsättas för risken att drabbas av infektioner fick Fredrik bo i isolerat rum. När han så småningom fick komma hem var han ensam hos sin dagmamma och när de någon gång sprang på andra barn fick Fredrik inte leka med dem.

- Jag har en bild av att jag och min dagmamma mötte de andra barnen i skogen och att jag inte fick leka med dem. Men för mig var det inget konstigt. Jag tror att det var värre för de vuxna runt omkring mig eftersom det var deras ansvar om jag skulle få en infektion.

Mot leukemin fick Fredrik strålning och cellgift i form av tabletter.

- Jag minns att jag varje torsdag skulle ta en tablett som skulle sköljas ner med två liter vatten. Som vuxen dricker man ju knappt så mycket varje dag om man inte tänker på det. Att som barn bli tvingad att göra detta är något jag minns. Av strålningen minns jag bara korta sekvenser. Det känns ju inte och jag kan inte påstå att jag mådde dåligt av den.

Då var det den enda behandling som fanns att tillgå, benmärgstransplantation hade man inte börjat med.

- Men jag var väl en sådan att just den behandlingen var perfekt för mig. Jag var den första i Blekinge som överlevt i så låg ålder.

Fredrik känner stor tacksamhet inför sina läkare.

- Jag kan ju inte annat än tacka dem. De måste ju också ha dåliga dagar på jobbet, men de hade verkligen hjärtat i sitt arbete, säger han.

På sommaren 1980 friskförklarades Fredrik och medicinen togs bort. Efter det fick han gå på en väldig massa kontroller.

- Då fanns ju inte alla de perfekta instrumenten för provtagning som man har idag. Jag blev stucken ofantligt många gånger, det är ett under att min fingertopp inte är förhårdad, ler Fredrik och tittar på sitt långfinger.

- Jag minns att jag bara ville att syster Elsy skulle sticka mig, var hon inte där blev det katastrof.

Fredrik känner inte att han blivit "skadad" av all tid han tvingats tillbringa inom vården, han hyser inget agg och känner ingen rädsla.

- Men det är skönt att det blivit lite drägligare att vara sjuk, att det finns nya hjälpmedel, säger han.

Nu går Fredrik på kontroll vart tionde år, men sjukdomen har satt sina spår.

- Då visste man inte vad som händer med barn som utsätts för medicin och strålning, man fokuserade bara på överlevnad. Men nu vet vi att det påverkar puberteten, minnesfunktionen, inlärningsfunktioner, kärl och hjärtmuskulatur bland annat, berättar Fredrik.

Själv var han länge kortvuxen eftersom hans hypofys hade låg funktion, Fredrik kom helt enkelt inte in i puberteten.

- Jämfört med mina kompisar som var ute och tjuvrökte och körde moped var jag ett barn som satt och tittade på tv med föräldrarna. Då var jag 1,55 lång och läkarna försökte hitta ett lämpligt hormon som skulle starta min pubertet samtidigt som de gärna ville att jag skulle försöka växa några centimeter av mig själv.

Nu är Fredrik 171,4 och de där fyra millimetrarna är viktiga.

- Mitt liv började efter att jag kommit in i puberteten, säger han med lite skrovlig röst.

Än i dag måste Fredrik besöka vårdcentralen kontinuerligt för att medicineras med tillväxthormon och könshormon.

- Jag har varit och är med i en hiskelig massa forskningsprojekt. Det är ingen som tvingar mig men jag känner att man många gånger är dum om man inte tackar ja eftersom det genom dem går att ta reda på hur det ligger till med en själv och att få svar på mycket som hänt tidigare som jag har frågor kring. Dessutom kan jag ju bidra till att hjälpa läkekonsten och folk i framtiden, resonerar han.

Det Fredrik grunnar mest över är kanske ändå hur behandlingen mot cancern påverkat hans inlärningsförmåga.

- Jag har haft det oerhört svårt i skolan, i synnerhet under högstadiet. Idag hade mina föräldrar kanske pratat med lärarna och hittat en lösning men skolan såg ju så annorlunda ut då. Det var mer mitt fel och jag uppmanades att skärpa mig.

Fredrik känner att han aldrig kom ifatt i något ämne. Istället utvecklade han en strategi där han fokuserar på det han tycker är roligt och intressant.

- Jag har varit väldigt engagerad i Barncancerfonden och Barncancerföreningen och många jag mött där säger att de nog inte hade haft samma värderingar om de inte hade varit sjuka. Men samtidigt kan man ju inte säkert veta om det är därför som man är den man är.

Han säger att han inte grämer sig över att ingen såg hans problem och förstod den möjliga orsaken till dem.

- Men genom forskningen har det kommit fram att det finns ett samband mellan inlärningsproblem och strålningsbehandling och för mig är det en liten pusselbit som faller på plats. Förhoppningsvis kan den hjälpa i framtiden.

Som barn ställde Fredrik aldrig frågan varför när han var sjuk, men han har funderat desto mer över den som vuxen.

- Min mamma dog i cancer och min morbror har haft prostatacancer. En del läkare säger att det kan vara ärftligt, andra slår ifrån sig. En fundering som väckts hos min omgivning och som jag tagit till mig är att jag växte upp nära en stor elstation och att många män i området dog i cancer. Kanske kan kraftspänningar leda till sjukdomen, kanske är det en slump. Kanske är det en förklaring? Läkarna säger att det egentligen inte finns några svar att ge.

I år har Fredrik varit frisk i 30 år. Om hans mamma Birgitta fått vara i livet hade han kanske firat på något sätt.

- Men jag funderar mycket kring det. Jag ser på mina egna barn och relaterar till dem. Var jag så liten när jag blev sjuk? Hur klarade mina föräldrar av den tiden?

Han tänker också att om ingen berättat för honom att han haft cancer och om han inte hade varit tvungen att gå på kontroller och att medicinera, då hade han kanske inte ens vetat om det.

- Jag brukar tänka att det alltid finns de som har det värre. Mitt liv är som andras, men sjukdomen sätter det i ett annat perspektiv. Man förändras medvetet eller omedvetet till en annan människa och jag vet inte om det är på gott eller på ont. Visst har skolan varit svår, men jag har gått min egen väg och alltid haft en B- och en C-plan för det mesta. Jag har alltid lyssnat mer till vad jag själv vill och tycker än vad jag måste.