Skarp satir blir kletig moralism
FAMILJEN JONES. När orkade du sitta genom en hel reklampaus på tv sist? Nä, just det. Men du har precis köpt en pekskärmsmobil för sextusen utan att riktigt veta varför? Reklam funkar inte som den gjorde på Mad Men-tiden. Idag måste företag ta till mycket lömskare metoder för att få oss att nagga på våra redan hårt prövade kreditkortsgränser.
Där har vi grundidén för Derrick Bortes ”Familjen Jones”, ett slags dystopikomedi över konsumtionssamhället, om man kan tänka sig något sådant. En tvåbarnsfamilj med snyggt utmejslade kindben och hemmet fullt av prylar flyttar in i ett rikemansreservat i New England-miljö. Fast någon riktig familj är det inte, utan alla fyra är handplockade supersäljare och ingår i en så kallad försäljningscell som är sammansatt med målet att få de kringboende hushållen att köpa fetare tv-apparater och dyrare hårbalsam. David Duchovny gör farsan Steve som bjuder på kall öl och golftips, Demi Moore gör troféfrun Kate som bländar grannfruarna med sina diamantörhängen och sin välfyllda frys. På privatskolan jobbar tonåringarna Jenn (Amber Heard) och Mick (Ben Hollingsworth) in smink och skateboardar bland kompisarna.
Rollbesättningen är gjord med absolut gehör – efter en långvarig karantän som skvallertidningsgödsel får Demi Moore visa att hon är en rätt bra skådis, till exempel – men filmens skarpa satir över den prylbesatta samtiden flyter drygt halvvägs ut i en kletig moralsaga då karaktärerna (åtminstone de manliga) plötsligt utvecklar ett samvete och förstår vad som verkligen betyder något här i livet: kärlek, frihet, att vara en äkta människa.
”Familjen Jones” är en film som försöker ge produktplacering en både tvetydig och ovanligt betydelsebärande roll. Det känns lite synd att man inte lämnar den med så värst mycket fler insikter än att Audi gör läckra bilar.
