Storasyskonen är lämnade i förskolan när en handfull mammor och småsyskon kommer till Mama Mia Livets BVC. Ytterkläder åker av och bebisar placeras på mjuka mattor på golvet. Någon läggs till bröstet och somnar efter en stund.

De som inte hade möjlighet att närvara föregående vecka inleder med att se den film som hör till avsnittet som gruppen arbetade med då. Föräldrautbildningen Trygghetscirkeln fokuserar på vad barnet behöver av sin förälder för att våga sig iväg och upptäcka världen på egen hand och hur man finns där när det kommer tillbaka.

– Vi pratar om hur vi kan stötta våra barn men också om våra egna känslor i förhållande till det. Huvudbudskapet är att det räcker långt att vara ”good enough”, förklarar barnsjuksköterskan Lotta Wiborn som håller i utbildningen tillsammans med socialrådgivaren Emma Edvardsson.

I filmen visas först en promenad vid havet med vacker musik i bakgrunden. I nästa sekvens är musiken utbytt till så kallad ”hajmusik”. Sorten som används för att skapa spänning. Gruppen pratar om vilka känslor musiken väcker hos dem för att i nästa stund diskutera vilka händelser i vardagen som kan väcka ”hajmusiken” inom dem.

– Det handlar inte om att ta reda på varför man känner som man gör utan att identifiera när det händer, betonar Lotta Wiborn och fortsätter:

– Att reflektera utan att känna skuld.

Mammorna uppmanas att kommentera och dela med sig av sina tankar efter att ha sett filmen. Någon som var med veckan innan har redan hunnit använda sig av verktyget.

– ”Hajmusiken” gjorde det tydligt för mig vad det är som får mig att uppleva något som jobbigt. Jag har inte tänkt så innan men det blev tydligt för mig att det väckte starka känslor inom mig, säger en mamma.

Lotta Wiborn uppmanar dem att komma med exempel och de delar generöst med sig av sina tankar.

– Det är våra erfarenheter sedan tidigare som påverkar oss, konstaterar Emma Edvardsson och fortsätter:

– Situationen i sig är kanske egentligen inte så jobbig, men negativa erfarenheter gör den jobbig.

En mamma nickar.

– Jag märker ofta att jag själv kan stanna kvar i en situation och en konflikt länge, men att den gått barnet förbi, säger hon.

Totalt är de åtta mammor i gruppen. Samtliga är föräldralediga med småsyskon som är mellan sex veckor och åtta månader gamla.

– Det finns situationer där vi kan följa med och låta våra barn upptäcka världen, men ibland kommer vi till en punkt där vi inte kan tillåta att de fortsätter utan vi måste ta ansvar och bestämma. Ibland måste man hjälpa dem att våga, ibland vill de själv och ibland behöver man fånga in dem, konstaterar Lotta Wiborn och visar en bild när förälderns händer formar trygghetscirkeln som namnet på utbildningen syftar till.

– Vi återkommer ofta till att man som förälder behöver vara större, starkare, klokare och snäll. Det handlar om att skapa en trygg anknytning och reflektera över vad man gör och inte gör för att tillgodose sitt barns behov. Ofta hjälper det mycket att kunna prata med någon annan om vilka behov som utlöser obekväma känslor hos oss, säger hon.

Julia Andersson Thysell är mamma till Ivar 3,5 år och Valter 7 månader. Hon och sambon Simon Ludvigsson upplevde det som tufft när lillebror kom.

– Ivar fick utbrott, slogs och hade svårt att hantera sina känslor. Jag tror att alla som får småsyskon ställs inför utmaningar, konstaterar Julia.

Via sin BVC-sköterska erbjöds hon att gå utbildningen Trygghetscirkeln.

– Jag visste inte att den fanns. Men jag tvekade inte en sekund att tacka ja för jag kände verkligen att det behövdes, säger hon.

Julia tycker att upplägget är bra. Att få exempel på situationer som kan uppstå och som hon får diskutera med andra mammor som delar samma erfarenheter.

– Kanske hade det varit bra om både jag och Simon hade kunnat gå vid något tillfälle. Jag försöker förmedla vad vi gjort och vi får lappar med oss hem om det vi pratat om så att vi kan diskutera det hemma, men det är inte alltid helt lätt, erkänner Julia.

Hon tycker att både utbildningen och situationen hemma blivit bättre efterhand och reflekterar i vardagen på ett annat sätt än tidigare.

– Det är inte så mycket ”aha” där och då, när vi träffas, utan det kommer när man hamnar i olika situationer. Förtroendet för varandra i gruppen har också vuxit fram och vi berättar mer öppet nu. Allt känns så mycket enklare när man inser att man inte är ensam. Det är halva grejen, att mötas av en igenkännande nickning från någon annan mamma, menar Julia.

Hon kan inte peka på något specifikt som hon gör annorlunda utan har försökt förändra sitt tankesätt överlag.

– Ivar vet ju inte hur han ska hantera sina känslor. De kommer ”från ingenstans”. Jag har lärt mig att det sällan beror på något specifikt. Och så har jag insett att om han slåss hemma så ska jag se det som något positivt. Det är ett tecken på att han är trygg här och med oss. Så tänkte jag inte innan, säger Julia.