Till minne av Harry Moberg
Min morfar är död. Den riktigaste konstnär. Tack för minnen och sinnen.
”Det ordnar sig”, säger han, tänder pipan. Inga fler bloss nu, men doften av Greve Hamilton stannar kvar.
”Konst ska vara äventyret”, menar morfar Harry och har rätt.
Han var 19 år när han 1947 köpte enkelbiljett till Marseille, lämnade Roslagen för den provensalska värmen och drömmarna om måleriet.
Han bodde hos andra målare, där det fanns rum. Träffade ryskor och kosacker. Umgicks med Simone Signoret på filminspelningar i Nice. Han brevväxlade med Matisse, satt på kafé med Sartre och diskuterade samarbeten. Jag ser foton på morfar med Ingmar Bergman, på morfar själv, tagna av vännen Christer Strömholm. I Goult, Saint Paul de Vence och så genombrottsutställningen 1948 på Galerie Alphonse Chave i Vence.
Tack vare morfar fick också jag uppleva de slumrande Luberon-bergen. Vaucluse-dalens kristallklara källvatten, de kväkande paddorna i Apt: världen han upptäckte och senare delade med barn, barnbarn, med mig.
”I bordets damm, ligger skuggan av ett halvt hjärta, med hål och kratrar”, läser jag i en av morfars otaliga artist books. I ateljén vilar hundratals tavlor, litografier, skulpturer, träsnitt, läckande oljefärgtuber, nötta penslar som stelnade fingrar i tjära.
Vulkaner och bergsmassiv, dalgångar och vita saltöknar. Stelnad lava och isblå tundra, trubbiga alper av grafit och tobak. Tuschstreck i det bländvita intet. ”Det är min värld”, säger morfar, lik statyetten av pojken med den skadade fågeln i sin famn.
”Men snart är det dags för mig”. För alla tar ju slut. Bara konsten lever vidare.
Och nog är det vad konstnärskapet handlar om. Att isolera kärnan av vad det är att vara. Fånga allt det som är ömt och rått, röd kärlek, krossade drömmar och uppfyllda, i en enda bild, en mening, ett uttryck, trots att det inte går, trots att ingen kan, för ingen konst är större än månen och myllan.
Det sista morfar Harry berättar för mig är hur han i sjukbädden fått fatt i ett block och en penna.
”Vad tecknar du?”, frågar jag.
”Ett vackert tak på andra sidan gatan. Linjerna är så fina”.
”Inget märkvärdigt”, säger morfar, som han alltid gör.
”Vilket jävla skitsnack” svarar jag, och han garvar.
Daniel Io Eyre
barnbarn
