Sonen Adam är ett uttryck för familjens framtidstro

Dottern Lara var bara tolv år när mamma Assma lämnade familjen, som på flykt undan inbördeskriget hade bosatt sig i Turkiet, för att ta sig till Sverige tillsammans med sin bror.

– Det var inget bra liv för oss och barnen där. Vi diskuterade det mycket. Tanken var att Bashir skulle åka före, men till sist blev det jag, minns Assma.

De dryga två åren de var skilda åt var en kämpig tid för alla. Saknaden var stor. Bashir fick ensam ta hand om de tre barnen Lara, Abbe och Islam. Samtidigt skulle han arbeta och tjäna pengar. Assma kom till ett främmande land, mötte ett nytt språk, ett nytt samhälle och en ny kultur.

– Vi hade ett bra liv i Syrien. Jag var hemmafru och Bashir sålde textil och kläder. När kriget kom förlorade vi allt. Verkligen allt, förklarar Assma med blanka ögon.

Gång på gång återkommer de till att det var för barnens skull som de lämnade sina egna föräldrar och nära släktingar och flyttade de nästan 500 milen norrut.

– Jag har nio syskon och jag saknar dem mycket. Men man vill ju ge sina barn allt, säger Assma och smeker lille Adams mörka lockar när han ålar runt i hennes knä.

När Assma gett sig av fick Lara ta ett stort ansvar för sina småbröder.

– Det blev inte så god mat, men det blev mat, minns hon med ett litet leende.

Bashir konstaterar att det i Turkiet inte finns samma stöd från samhället som det gör i Sverige. Själv var han tvungen att arbeta.

– Man måste jobba för att äta, om du inte jobbar så kan du inte äta, summerar Assma och rycker på axlarna.

I väntan på att familjen skulle återförenas gjorde Assma sitt bästa för att komma in i samhället. Hon läste svenska och blev hänvisad till ett boende i Trelleborg. Efter 2,5 år fick familjen besked om att Migrationsverket godkänt deras ansökan om anknytningsinvandring.

– Jag kommer aldrig att gömma dagen när jag fick träffa mamma igen, säger Lara och hennes ansikte spricker upp i ett stort leende.

Det har gått fem år sedan dess. Lara går sista andra på sin utbildning inom vård och omsorg med planen att läsa vidare till sjuksköterska för att på sikt bli skolsköterska. Sönerna Abbe och Islam går på Pilevallskolan och för fyra år sedan föddes sonen Adam. Ett tydligt uttryck för föräldrarnas framtidstro.

– Ja, så är det, nickar Assma.

Efter 1,5 år fick Bashir anställning på ett företag i Vellinge.

– Där trivs jag jättebra. Jag är nöjd. Om man vill så kan man lära sig svenska och jag fick hjälp med rekommendationer från Trelleborgs kommun, förklarar han.

Assma har utbildat sig till barnskötare och jobbar på Gertrudsgården. Till skillnad från sin man har hon, trots många år på sin arbetsplats, fortfarande inte fått fast anställning, något som krävs för att få permanent uppehållstillstånd.

– Livet är orättvist… Jag var ju först här, säger hon och fortsätter:

– Men jag trivs och de behöver mig där.

I Syrien har kvinnor som arbetar rätt till fyra månaders föräldraledighet. I sitt nya hemland har Assam och Bashir 70 veckor att dela på.

– Jag tar fortfarande ut föräldraledighet tre-fyra dagar i månaden för att vara tillsammans med Adam, berättar Bashir.

– Vi får så mycket trygghet och kärlek här hemma och det är lätt att kommunicera med våra föräldrar. Jag är stolt över dem, säger Lara och blir påtagligt rörd.

Bashir och Assma ser stora skillnader mellan sin egen uppväxt och sina barns.

– I Syrien bestämmer föräldrarna allt. I Sverige är det kanske så på pappret, men inte i verkligheten. I Syrien bestämmer de allt. Jag vet inte om det är rätt eller fel, säger Assma och slår ut med ena handen innan hon fortsätter:

– Nu är våra barn rotade här. De får bestämma själva vad de vill göra med sina liv. Vi får se vad som händer i framtiden.

Bashir nickar.

– Vi kan bara visa dem rätt väg. Här kan den som studerar uppnå vad den vill.

– Ja här har alla lika mycket värde och samma valmöjligheter, instämmer Lara.

Adam klättrar runt i soffan mellan sina föräldrar.

– Det hade aldrig accepterats i Syrien. Där sitter barnen så här, säger Bashir och håller sitt högra pekfinger spikrakt upp i luften.

– Som barn hade vi jättemycket respekt för alla som var äldre. Om en granne sa åt oss att gå in så gick vi in, reflekterar han och tillägger med eftertryck att han, trots att situationen var ansträngd när han var ensam med tre barn i Turkiet, aldrig har slagit sina barn. Aldrig.

– Här lyssnar ingen. Om en äldre person stiger på bussen så sitter ungdomarna kvar, påpekar Assma och möts av protester från sin dotter.

– Jag tror faktiskt att det har förändrats i Syrien också, säger hon och föräldrarna ger henne rätt.

För Lara är respekt viktigt. Hon visar det mot äldre, men även genom att ta hand om och dela med sig av sina kunskaper till dem som är yngre.

– Mina föräldrar låter mig bestämma över mitt liv. Jag får göra vad jag vill och har frihet. Men jag diskuterar gärna med dem och de lyssnar. Jag har lärt mig mycket av mina föräldrar, framför allt att alla är lika mycket värda, oavsett religion eller hudfärg, säger Lara och tillägger:

– Det är viktigt, speciellt om man som jag vill jobba med människor.