Sara, 42, fick betalt av kommunen för att utbilda sig

Ett sommarjobb på Alstadhemmet 2001 blev Saras första kontakt med äldreomsorgen. Hon hade funderingar på att utbilda sig till förskollärare men när hon fick höra de äldre dela med sig av sina berättelser väcktes ett nytt intresse för omvårdnad hos henne.

2014 gick Sara några kurser om demens som kommunen erbjöd.

– Det kändes viktigt att göra det eftersom det är ett arbete som kräver kunskap. Egentligen har jag hela tiden velat utbilda mig till undersköterska, men det har varit svårt att kombinera med fyra barn och jag har inte velat ta lån, förklarar Sara.

När kommunen erbjöd möjlighet att söka till äldreomsorgslyftet kände Sara med en gång att hon ville ta chansen. Sedan sommarjobbet på Alstadhemmet har hon arbetat på de flesta av kommunens boenden. Sara beskriver sig själv som flexibel. Hon gillar att hoppa in när det behövs och känner att hon lärt sig mycket av det. Under de senaste åren har hon tillhört hemvården i Anderslöv.

– Vi fick tre platser i projektet, men målet är att alla ska vidareutbilda sig till undersköterskor. Det tycker jag är en bra vision, säger Sara.

Under utbildningen, som var på heltid under lite mer än ett år, fick deltagarna behålla sin grundlön. De var i olika ålder och hade olika bakgrund och erfarenheter inom äldreomsorgen. Det tyckte Sara var bra och skapade dynamik de få gånger de kunde ses.

– Vi hade som gemensamt mål att alla i klassen skulle bli godkända. Alla har verkligen varit jättefina mot varandra. Vi har stöttat och hjälp varandra när någon inte har förstått, säger hon.

Vissa kurser har gått fort, annat har känts som repetition. Mycket av det de lärt sig var sådant Sara redan kände till.

– Hygien vet man hur den ska skötas, ännu mer nu efter pandemin. Sedan finns det bitar som inte är fakta, som etik till exempel. Då får man fundera och ha egna åsikter. Det har varit svårare men jag tror att det är väldigt nyttigt. Jag hade förväntat mig att jag skulle tycka att medicinbiten var svårast men det var faktiskt etiken. Studierna har tagit mycket tid, konstaterar Sara.

På grund av pandemin genomfördes nästan all undervisning digitalt och den planerade praktikperioden inom den palliativa vården kunde inte genomföras som det var tänkt.

– I hemvården har jag fått jobba med det automatiskt eftersom vi vårdar cancerpatienter, förklarar Sara.

Under hela tiden har hon hållit kontakt med kollegorna inom hemvården i Anderslöv, Carro och Kenny, som också gick utbildningen.

– Vi tänker olika och har mycket att ge varandra. Carro är yngre och gick i skolan nyligen och Kenny skriver och tänker helt annorlunda är jag gör. Det har gett mig många aha-upplevelser och lett till bra diskussioner. Det har varit jättekul!

Sara är nöjd med utbildningen och inte minst tacksam över att alla fick en gemensam avslutning på Parken.

– Den var verkligen fint fixad och blev bästa tänkbara efter omständigheterna, säger hon.

Sara har verkligen trivts inom hemvården där många av vårdtagarna är förhållandevis friska. Utmaningen, menar hon, är att det ofta kan vara svårt att få tiden att räcka till för den lilla pratstunden som många behöver.

– Dessutom är området så stort. Det sträcker sig från Gärdslöv till Östra Grevie. Om det är någon du känner att du skulle vilja åka tillbaka till för att förvissa dig om att allt är bra, är det svårt rent tidsmässigt.

Sedan ett år tillbaka har Sara inte fått lov att köra bil, efter att hon fick anfall som påminde om epilepsi. Eftersom hon varken vill vara en fara i trafiken eller en belastning för arbetsgivaren sökte Sara sig till Alstadhemmet och Tappershus som hade lediga tjänster för undersköterskor.

– Jag hann vara en vecka på Alstadhemmet innan vi flyttade in på det nya boendet i Familjens hus. Det var roligt att känna igen några i personalen. Tullaboda, där vi är nu, känns bra, jag känner att jag har något att tillföra. Vi är för få i personalen men de som är där är bra, summerar Sara.

I det dagliga arbetet upplever hon inte några större förändringar. Men att få utbilda sig till undersköterska är något Sara velat göra länge och nu känns det tryggt i kontakten med vårdtagarna.

– Jag har testat att jobba med annat, men jag har alltid saknat mina tanter och gubbar. Jag kan inte tänka mig att gå till ett jobb där jag inte gör skillnad. För mig är inte lönen det viktigaste. Jag tycker om att hjälpa människor, förklarar Sara.

Just nu känns det helt rätt för henne att vara på ett boende där hon får lyssna på olika levnadshistorier. Innan Sara fick barn jobbade hon med demensvård, något som ligger henne varmt om hjärtat och som hon gärna återvänder till längre fram.

– Det är omvårdnad som kräver ett annat bemötande och det kan vara utmanande. Innan jag fick barn kunde jag vila hemma, det går inte på samma sätt när man har fyra barn, konstaterar Sara och fortsätter:

– Min pappa fick alzheimer tidigt, han var inte ens 50 år. Därför håller de extra koll på mig. Det är väldigt intressant. Jag väljer att tänka att det är positivt och att alla tester jag får vara med om är erfarenheter som är bra för mig att ha och som gör det lättare för mig att förstå mina vårdtagare som remitteras till minneskliniken.

Entusiastiskt berättar Sara om den senaste forskningen som kopplar ihop ALS, Parkinson och alzheimer.

– Det är jättespännande! Tänk vad häftigt om de kan lösa tre så svåra sjukdomar samtidigt.

Att vända svåra upplevelser till något positivt och använda det i mötet med vårdtagarna är inte nytt för Sara. 2016 fick hon och familjen se sitt hus brinna ner till grunden. I sista sekunden fick hon ut yngsta dottern Lilly som då bara var ett år.

– Jag förstår hur det känns att inte kunna bo i det som är ens hem. Vi som arbetar på boenden försöker av hela vårt hjärta göra så gott vi kan för att det ska bli bra för alla, säger Sara.

Hon konstaterar att det behövs mer folk i vården, men betonar att det är viktigt att det är människor som verkligen vill arbeta där. Ibland, tycker hon, låter det som om att det är ett ”lätt” jobb som vem som helst kan ta.

– Det är som med allt annat, något man ska passa till. Alla kan inte göra allt.