Pärlan gav sig själv ett löfte som fyraåring – och uppfyllde det

När Pärlan fyllde 60 åkte familj och vänner till Portugal och firade. När maken Calle blev 70 vandrade de en mil tillsammans längs sydkusten vid Ales stenar och avslutade med en trerättersmiddag.

– Just att göra något alla tillsammans, snurra runt och snacka skit är trevligt. Men jag har firat så många gånger förut, svarar hon på frågan hur 65-årsdagen ska uppmärksammas.

– Det är inte så stor bedrift men kul att det händer, tillägger Pärlan med ett leende.

Yogan har en central plats i hennes liv. Hon började själv som 18-åring men gjorde ett uppehåll när sönerna föddes. Nu leder Pärlan fyra pass i veckan i Yogahuset i Smyge. Dessutom är hon inne på sitt tredje år som vattengympaledare på Smygehus havsbad.

– Det är jättemysigt och håller mig igång eftersom jag är på land.

Från början var det alltså foto och bilder som var hennes uttrycksmedel. Pärlan jobbade som kopist och telefotooperatör på Svenska dagbladet när hon och Calle möttes under en charterresa till Cypern. Han var journalist och erbjöds strax därefter en tjänst på Kvällsposten i Malmö. Året var 1984.

– Det var ett stort steg att flytta med, minns Pärlan som fick vikariat på Scandia photopress i samma tidningshus.

Hon gillade att jobba natt, tyckte att redigeringen av tidningen såg spännande ut och utbildade sig i olika datorprogram.

– Då insåg jag att det fanns roligare saker att göra än mallade sidor, summerar Pärlan som i stället blev grafisk formgivare på ett tryckeri.

2001 förändrades förutsättningarna i tryckeribranschen. Pärlan förlorade jobbet men fick ett generöst erbjudande om att ta med sig dator, program och kunder under förutsättningen att hon fortsatte att anlita tryckeriet.

– Det var en tuff tid med tre barn och Calle som jobbade för TV4 över ett stort geografiskt område ut i Europa. Jag vet inte hur vi fick ihop det, men vi hade snälla mammor och kompisar som hjälpte till. Allt går.

Under samma period bestämde Pärlan sig för att förverkliga löftet till sig själv om att starta upp en Montessoriskola. Motståndet från dåvarande politikerna var stort. Sexårsreformen gjorde det möjligt för två visionära och drivna mammor att förverkliga sin idé.

– Det var jättejobbigt och jättebesvärligt, men det var det värt. Många barn har mått bra där, konstaterar Pärlan, som satt i styrelsen i 13 år.

Sedan yngste sonen Felix, nu 30, slutade har hon inte varit där.

– Jag följde hellre barnen än skolan, konstaterar hon.

I dag jobbar Pärlan och Calle sida vid sida i sitt företag, Pi idé. Hon erkänner att hon inte längre jagar nya grafiska uppdrag, men att gamla kunder ringer. Bland annat gör hon tillsammans med en kompis Harley Davidsons tidning fyra gånger per år.

– Det är lite ironiskt. Jag är livrädd för motorcyklar och tål inte klor, men det går ändå. Som grafiker kan man lite om allt och då kan man ha en åsikt. Men det är lugnare på företaget nu, det är det ju.

Men att gå i pension bara för att 65-årsdagen infinner sig är inget Pärlan kan tänka sig.

– Man kan trappa ner och bara göra de roliga sakerna. Varken Calle eller jag har tålamod att sluta jobba helt. Vi är nog ganska lika på det sättet, reflekterar Pärlan.

Hon har letat i gamla arkiv och fått veta en hel del om huset som sedan 1989 är deras hem. Bland annat att det en gång för länge sedan fungerade som svartkrog. Den 8 000 kvadratmeter stora tillhörande tomten tar en stor del av hennes fritid.

– Jag älskar trädgård och gillar att se saker växa. Du tappar ett frö och plötsligt växer det upp ett träd. 2018 hade vi en stor bok som vi flyttat och som dog i värmen. Det var lite deppigt. Men den hade tappat ett bokollon och nu kommer det ett nytt. Det är fint!

Att läsa är ett annat stort intresse för Pärlan. Hon summerar det som ”skräp” och nämner till exempel Jojo Moyes som en favorit.

– Om det är ett språk jag kan så försöker jag läsa originalet. Och så har jag slutat läsa om jag inte fastnat efter en fjärdedel. Förr läste jag alltid klart, förklarar Pärlan.

Smeknamnet, Pärlan, har funnits med längre än dopnamnet Cecilia som används ytterst sällan. Hon är yngst av fyra syskon och efter att ha tittat till mor och dotter på BB tog han de andra tre till Skansen där de fick rida Shetland ponnyer.

– Mina syskon frågade hur jag såg ut och pappa sa att jag var liten och svarthårig, precis som den minsta ponnyn. Hon hette Pärlan och sedan dess har jag kallats det.