”När andra lärde sig om datorer kom jag med mina vinglas till kvällskurslokaler”

Viktoria Bassani har lagt fram två skedar och en bit vaxkaka i en skål när TA möter henne i huset i Vellinge.

– Den smakar lite lind i eftersmaken, känner du? Det är liksom lite citrus, förklarar hon.

Viktoria Bassani jobbar med biodling och honung under företagsnamnet Bidrottningen, det har hon gjort sedan 2005. Startskottet var egentligen ett intresse för vin, som väcktes direkt efter hon vid knappt 18 års ålder smakade sitt första glas.

– Det var något franskt lantvin som jag helst inte hade velat smaka i dag, men intresset för mat och vin i kombination växte. Så när andra gick och lärde sig om datorer, som var rätt så hippt då, så kom jag med mina vinglas till kvällskurslokaler.

En tid senare åker Viktoria Bassani till Australien för att gå en vinutbildning, då upptäcker hon något annat.

– Det fanns hur många olika sorters honung som helst i de vanliga mataffärerna. På den tiden hade vi en tradition av att blanda all honung i Sverige, oavsett region- eller säsongsvariation.

Efter två år i Australien återvände Viktoria Bassani till sitt jobb på en konsultfirma i Sverige. Hon gick på ett informationsmöte om biodling på vattentornet i Trelleborg. Sen var hon ''hooked''. Men det nya intresset mötte motstånd.

– Det var nästan bara män. Jag fick beställa min första bidräkt från USA för att de som fanns var i så stora storlekar att man svämmade över. Nu är de helt andra tider.

Tjugo år senare försörjer sig Viktoria Bassani på sina bin. Hon säljer honung både till privatpersoner och företag, så som restaurangen Hörte brygga. Utöver det håller hon workshops och jobbar med branschfrågor på uppdrag av Jordbruksverket, Livsmedelsverket och EU, för att nämna några. Det handlar mestadels om bins aktuella villkor och situationen på honungsmarknaden.

– Om du betalar väldigt lite för det som du tror är honung, då är det nog inte det. Du vill inte ens veta vad som är i. Det är stor risk att det inte ens varit bin i närheten.

För några år sedan blev biodling väldigt hippt, berättar Viktoria Bassani. Det blev lite som att skaffa hund under pandemin.

– Många blev varse att det fanns problem och att det behövs fler bin. Det är sant att vi behöver fler pollinatörer. Men alla de som skaffade bin i den hypen, utan att ha kunskap, det är det största hotet mot oss etablerade biodlare.

Viktoria Bassani lyser när hon pratar om sina bin. Men i år har de haft en utmanande sommar.

– De måste kunna flyga. Det kan de inte i regn och blåst. När säsongen börjar illa så blir de ivriga att få ihop den mängd honung som de vill ha i slutet. Men min ingång är att de alltid får så mycket honung de behöver, jag avlastar dem bara med eventuellt överskott.

Det senaste året har Viktoria Bassani skalat ned antalet bigårdar till tio stycken, för att undvika belastningsskador. Så småningom tänker hon att hon ska sluta med verksamheten, men att inte ha några bin alls kan hon inte föreställa sig.

– Det finns en gammal tradition av att när en biodlare dör så ska en nära anhörig gå till bina och berätta att deras odlare gått ur tiden, och säga att vi tar hand om er. Det kanske låter lite... Men det är jättefint tycker jag. För om något händer, vem ska ta hand om dem?

Hur många gånger har du blivit stungen?

– Jag tror inte jag blivit stucken alls i år. Det händer, men jag kan inte minnas senast bina misstyckte att jag kom till dem. De har en inneboende motvilja att sticka, eftersom de dör inom en halvtimme. Men om de känner att de måste försvara organismen, bikupan, så försakar de sitt lilla liv.