Evas son dog i magen: ”Fick lämna tillbaka spjälsängen”

Som nyutexaminerad präst fick Eva jobb i Sankta Maria församling i Helsingborg.

– Jag hade gjort mitt år som pastorsadjunkt i Mörrum där jag trivts väldigt bra. Helsingborg var en stor, livfull församling, inte alls jag, förklarar hon.

När kollegorna kom tillbaka från semestern solbrända och fulla av energi satt hon själv vid tangentbordet och grät – utbränd, inne i väggen.

– Jag tror att många lurat in sig själva i den fällan. Jag är 70-talist, ville vara en duktig flicka och det pågick under många år. När jag pluggade på Komvux hade jag tre jobb bredvid studierna. Under åren på universitetet hade jag också extrajobb. Det var fullt ös och det var kul, men allt gick ut på att prestera, analysera och på sitt sätt vara objektiv, jag hamnade i ofas, konstaterar Eva.

Hon minns hur hon under den första veckan på prästutbildningen satt på toaletten och grät.

– Jag hade inte haft tid att reflektera så när jag äntligen fick göra det jag av hela min själ och mitt hjärta ville göra och någon frågade vad jag tyckte och vad jag ville göra den dagen jag var färdig präst, då blev kontrasten så stor att det brast för mig. Nu skulle jag inte längre vara objektiv utan det personliga var det viktiga.

Året som pastorsadjunkt beskriver hon som fint. Det var i Mörrum hon fick göra allt för första gången – döpa, viga, begrava. Men det fanns också omständigheter i livet som skavde. Hon hade precis blivit sambo i Malmö och längtan till kärleken var stark.

I oktober 2006 får Eva ett samtal från goda vänner hemma i Malmö som är gravida. Pappan berättar att deras lilla dotter, Tilda, har dött i magen.

– Jag frågade om de ville att jag skulle komma. Och det ville de. Det är första och enda gången jag blottat och tagit hjälp av prästkragen, men jag fick åka med bussen, även om jag hade biljett först till veckan därpå, berättar Eva och visar hur hon drog ner tröjan för att busschauffören skulle se.

Eva fick en möjlighet att finnas där för Tildas föräldrar, både som vän och präst. De bad tillsammans, höll en namngivning, fick kontakt med en begravningsentreprenör och Eva fick även möjlighet att hålla i begravningen.

– Det var en så oändligt tragisk situation, för mig var det värdefullt att få vara där och kunna tillföra något mer.

Ett år senare hittade Evas man henne sittande i en soffan när han kom hem från jobbet. I sin hand hade hon ett intyg på att hon var sjukskriven till 100 procent.

– Det var då jag hade börjat i Helsingborg. För min man blev det en kalldusch. Han förstod inte hur jag kunde må dåligt av att göra något jag älskade att göra. Men detta var ju något jag hade byggt på under så många år.

Eva lade korten på bordet. Förklarade hur hon hamnat där hon var. Och de lärde sig hur viktigt det är att prata med varandra. Några månader senare blev Eva kontaktad av Anderslövs församling, där hon gjort praktik under sin utbildning.

– De hade hört att jag var dålig och undrade om de fick hjälpa mig att komma igång. Jag började på 15 procent och tog små steg framåt. Det var oerhört värdefullt för mig att jag inte behövde bevisa något. De visste vem jag var och tyckte om mig. Jag är väldigt noga med att aldrig bedöma andra genom att säga att de är duktiga, framför allt inte barn, betonar Eva.

Sommaren 2008 kände hon att hon var på gång igen och tillträdde ett vikariat i Veberöd. I samma veva blev Eva gravid.

– När Tilda dog hade jag gått i själavård. Då hade jag fått uppmaningen att göra det igen när jag själv blev gravid för att fortsätta bearbeta det som hänt. Annars skulle det färga min egen graviditet.

Eva minns hur hela arbetslaget bar graviditeten med henne. Hon höll sin sista gudstjänst på långfredagen och kände sig starkare och friskare än någonsin. Krafterna var tillbaka, magen växte och Eva såg fram emot den nya resan som väntade.

Eva hade berättat om Tilda för sin barnmorska, som höll extra koll när Eva gick två veckor över tiden.

– Jag satt hemma i fåtöljen när magen plötsligt ryckte till tre gånger. Och jag tänkte ”dog den?”. Jag buffade på magen men tänkte att det nog var som det skulle. Vi är ju duktiga på att bortförklara saker. Även våra känslor.

Dagen därpå bar det av till Lund för igångsättning. Men på förlossningen hittade man inget hjärtljud. Evas ögon blir blanka när hon berättar.

– Det var hemskt. Jag vill inte ens tänka på det, man håller det ifrån sig. Samtidigt kände jag en tillgång i att ha följt Tilda. Jag kände till de yttre omständigheterna och det gav en viss trygghet.

Oliver föddes klockan 5 på morgonen den 7 juni. Eva och hennes man pratade mycket med varandra det dygnet och de visste precis vilken begravningsentreprenör de skulle kontakta.

– När han kom sa han ”Ni gör vackra barn”, minns Eva med ett leende.

– Vi blev så väl omhändertagna som man kan hoppas på. Men att gå ifrån förlossningen tomhänta, och veckorna som följde… Vi fick lämna tillbaka spjälsängen… Vi fortsatte att prata med varandra och förde loggbok tillsammans där vi sammanfattade hur varje dag hade känts och vad vi hade gjort.

Det ledde till ett pågående samtal och en öppenhet mellan dem och blev ett sätt att ta hand om varandra.

– Olivers död var helt meningslös men jag kan göra mina upplevelser och erfarenheter till något meningsfullt. Jag märker i mötet med sörjande att det inte finns något jag kan säga för att trösta. Men jag vet hur det känns att vara upprätt endast tack vare att man har ett skelett, annars hade jag varit en blöt fläck, förklarar Eva.

På sjukhuset sa Eva att det är tur att hon har papper på att hon är religiös för just där och då var hennes Gud inte vatten värd.

– Jag får säga så, min gudsbild pallar det. Men vid jul kan jag vara väldigt bitter på jungfru Maria som fick behålla sitt barn, erkänner hon.

Eva vill dela med sig av sina erfarenheter, inte minst om vikten av att prata med varandra och att få lov att uttrycka och sätta ord på sina känslor. Ofta leder det till att man hittar lösningar.

– Jag tror att vi är många som bär på svårigheter. Ibland bär man dem ensam, men det behöver man inte. Det var samma sak när jag var utbränd. När jag berättade om det så berättade andra också.

För den som inte har någon i sin närhet att prata med tipsar Eva om olika nätverk och organisationer som erbjuder samtal och stöd. Man kan kontakta jourhavande medmänniska eller jourhavande präst, både digitalt och på telefon.

– När Oliver dog mötte jag en hel del plumpa kommentarer, men det finaste någon sa var: ”Vi förstår inte, vi vill inte ens försöka förstå, men vi vill finnas för er skull. Vill ni prata så lyssnar vi.” Vet man inte vad man ska säga så är det bättre att vara ärlig och säga det. Ofta räcker en kram, tipsar Eva.

De blev gravida igen samma sommar. Eva behövde berätta för alla för att spegla sig i deras glädje och få prata om framtiden. Hennes man behövde sörja lite till.

– Vi hade mist samma barn men vi var är på olika plats i sorgen. Det finns ingen mall. Inget rätt eller fel. Jag fick vara varsam om honom, konstaterar Eva.

I vecka 38 sattes förlossningen igång och Benjamin var född. 2013 kom lillebror Johannes. Eva betonar att det inte finns någon mening i att ett barn dör, men kan samtidigt se hur hon rustades att möta sin egen förlust genom att finnas där för Tildas föräldrar. På samma sätt lade hennes utbrändhet grunden för att hon och hennes make kan prata med varandra.

– Allt sammantaget har gjort oss starkare och tydligare. Vi måste låta det mänskligt jobbiga ta plats och hjälpa varandra igenom det.