Eric, 24, har hela världen som arbetsfält – har jobbat på paradisö i Indonesien

Drömyrket med stort D har aldrig varit en motiverande faktor för Eric. Han valde elprogrammet, delvis inspirerad av sin far Micael, som är utbildad driftingenjör och tidigare var driftchef för Trelleborgs energi och nu är anställd inom Malmö stad.

– Min dröm har i stället varit att bli självständig och kunna bygga min egen framtid. För mig är jobbet ett verktyg för att kunna göra det privatliv jag vill ha verkligt, förklarar Eric.

När vi ses är han hemma i Trelleborg för lite sommarledighet och väntar inom några dagar få besked om vart han ska åka härnäst. (Det blev Mozambique, som han hoppats.)

Själv menar Eric att det är hans sociala egenskaper som tagit honom dit han är i dag. Några samtal med en kille han lärde känna på gymmet öppnade en första dörr.

– Han frågade vad jag pluggade och jag sa att jag skulle bli elektriker. Då berättade han att han redan jobbade som det och så kom jag i kontakt med hans chef. Redan på påsklovet innan studenten hade jag skrivit på papper för RSA, berättar Eric.

Han beskriver det som en slump att företaget i Trelleborg just då hade många industrikunder som gjorde att han kom in på den sidan och breddade sitt kunnande.

– Jag hade nog ingen bild av vad jag skulle jobba med som elektriker. Ett av våra uppdrag var att åka till Skellefteå och montera ner och isär maskiner i en fabrik som skulle rivas. Vi var ett par som fick åka dit och se till att allt gick att återinstalleras, förklarar Eric.

En av dem som han åkte dit med var kollegan och trelleborgaren Jens Persson, som han kallar sin vapendragare.

– Vi upptäckte att det var roligt att vara på språng. Och att det är lönsamt. Vi träffade andra killar som rest runt i världen och jobbat och insåg att det här kan vi också göra, fortsätter Eric.

De båda vännerna började leta efter liknande jobb men Eric gav upp efter en tid. Det gjorde inte Jens som kom i kontakt med Siemens energy. De uppmanade honom att återkomma ett halvår senare då de skulle starta upp sitt traineeprogram. Det ena ledde till det andra och när rekryteringsprocessen var klar var de två av 25 uttagna.

– Vi fick beskedet vid midsommar 2022. Den 3 oktober påbörjade vi vår utbildning i Finspång. En stor anledning till att jag fick jobbet var att jag sysslat med industriell el tidigare. Jag är verkligen tacksam över all tid på RSA och det jag lärde mig där. Det är ett bra företag, jag trivdes verkligen och försöker hålla kontakten då och då.

Med stort tålamod och en imponerande pedagogik förklarar Eric att han numera arbetar med gasturbiner, något som var helt nytt för honom när han kom till Finspång.

– Det var som att börja från noll, en ny lärlingstid, men jag hade ju med mig en bra grundkunskap inom el. Det är få som får den här chansen utan att ha en högskoleutbildning i grunden, förklarar Eric.

Sedan dess har han rest runt i världen med uppdraget att säkerställa anläggningarna.

– Installationen görs av personer lokalt, men vi ställer in och testar allt innan de tas i drift. Gasturbinerna kan ha väldigt olika funktion och våra kunder är olika. Allt handlar om vad kunden behöver och vilka regler som finns i just det landet.

Eric konstaterar att varje plats har sina svårigheter. Uzbekistan utmärkte sig eftersom fabriken låg mitt ute i öknen. Eric och hans kollegor fick därför bo på en camp intill.

– Jag jobbar alltid mycket när jag är iväg. Det blir cirka 60 timmar i veckan måndag till lördag. Där blev det 70 timmar i veckan. Det är ett mycket fysiskt arbete men för mig är det den perfekta mixen av allt.

Under sina månader i Uzbekistan hade han nästan ingen fritid alls. I öknen fanns heller inget att göra så ledig tid var inget som efterfrågades. I Thailand var det annorlunda. Där fanns annat utrymme för fest och att ha kul.

– Jag hamnar på väldigt olika projekt. Ett uppdrag i Indonesien var på en paradisö där vi skulle sätta upp sex maskiner till en guldgruva. Det var ett unikt projekt men också väldigt bra kollegor, bra boende. Och bra betalt!, tillägger Eric och ler.

Några månaders arbete varvas med ledighet, under ett år är han hemma fyra-fem månader. Eric kan önska var han ska hamna, men inte bestämma. Oftast får han åka dit han vill, men eftersom Jens och han har samma roll händer det sällan att de två vännerna får åka tillsammans.

– Jag hade velat åka till Irak och en resa var planerad, men då var det någon som brände en koran så en ungrare fick åka. Jag har fått prova på camplivet, se och uppleva en massa saker och lärt känna kollegor från hela världen, summerar Eric.

Att få en inblick i hur arbetslivet kan se ut i andra länder har gett honom perspektiv och fått honom att uppskatta svensk arbetskultur.

– Vi svenskar är väldigt flitiga, konstaterar Eric.

Han är stolt över det jobb han utför och planerar att fortsätta så länge han kan. Erfarenheterna Eric skaffar längs vägen tänker han kommer att öppna nya dörrar till olika jobb och branscher.

– Elektriker är ett fint jobb men det är inte så brett. Med den erfarenhet jag skaffar mig kommer jag på sikt att kunna jobba på kontor och behålla kroppen utan att behöva skaffa mig en högskoleutbildning, resonerar han.

Företaget står för resor och boende och skaffar visum. Eric hymlar inte med att den stora fördelen med jobbet är traktamentet och lönen. Det blir pengar av det.

– Det är primärt därför jag gör detta. Jag sparar pengarna med målsättningen att kunna köpa hus. Jag tycker synd om min generation, vi har inte möjlighet att spara tidigt. Lönerna har inte hängt med de ökade kostnaderna, fortsätter han.

Och det finns baksidor. Som den självklara hemlängtan. Siemens erbjuder sina anställda att ta med anhöriga och står för flygbiljetten om man är borta länge. Modern teknik gör det enkelt att hålla kontakt. Men alla gillar inte thaimat. Eric tillhör dem som föredrar svensk husmanskost och kan längta efter den.

– Jag har velat ha råd att resa. Nu tjänar jag i stället pengar på att resa och gör allt jag kan för att spara så mycket som möjligt, reflekterar Eric och fortsätter:

– Jag ser ju nackdelarna med det här livet. Kollegor som berättar hur de förlorar vänner. Relationer som inte håller…

Han blir tyst en kort stund, lyfter på den bak-och-framvända kepsen, drar en hand genom håret och låter kepsen landa på huvudet igen.

– Jag litar inte på att jag kommer att få någon pension. Min generation måste spara ihop till den själv. Det systemet vi har nu kommer att vara passé om 40-50 år när vi har jobbat klart.