Årsskiftet 2022/2023. 44-åriga Elin lever ett aktivt liv. Mycket är på gång. Den här våren ska äldsta dottern Olivia ta studenten. Elin tränar crossfit fyra-fem gånger i veckan, tar långa promenader med beaglen Bosse. Hon jobbar heltid som konsult med projektledning inom IT.

•••

Stegen är nästan ljudlösa men staven som Elin håller i högerhandel skapar ett rytmiskt ljud när hon med fokuserad blick tar sikte på dagrehabs lokaler på Trelleborgs lasarett. Det är dags för ett av veckans träningspass med fysioterapeuterna Sofia Hartell och Elin Hogeman.

•••

Den 7 januari 2023. Elins man Christian har jobbat natt. När han kommer hem äter de frukost tillsammans innan han går och lägger sig. Elin tar en promenad med hunden. Äldsta dottern är i stallet. Den yngsta ligger och sover.

8.45 är de ett gäng som samlas för ett träningspass. Elin står framför whiteboardtavlan och memorerar dagens övningar när en kompis lägger en hand på hennes axel och frågar om de ska träna ihop. Plötsligt snurrar det till. Det gör inte ont, men kroppen känns som spagetti och Elin sätter sig ner.

•••

Med en bestämd rörelser greppar Elins högerhand tag om fingrarna på den vänstra. Bänder ut dem och får dem att sluta sig om handtaget på träningsmaskinen hon använder för att värma upp hela kroppen, men också för att träna motoriken. Fysioterapeuten Sofia Hartell rättar till Elins handled för att rörelsen ska bli rätt.

– Vill du ha lite musik, undrar Elin Hogeman, hittar en spellista, och peppande toner fyller träningsrummet.

•••

Elin fick diabetes typ 1 när hon var nio år. Träningskompisarna tror först att hon drabbats av ett blodsockerfall. Men Elin har koll på sina värden. Hon är fortfarande klar i huvudet och förklarar att det här är något annat. Allt går fort. Någon ringer 112. Elin försöker fokusera och analysera vad som händer. Hon känner dödsångest.

– Snälla hjälp, jag kommer att dö. Jag vill träffa mina barn, skriker hon.

Vännerna har berättat att hon satt och drog i sin tunga av rädsla för att svälja den.

Hon tänker att Christian inte kommer att höra om någon försöker ringa honom eftersom han sover med öronproppar. Men när Elin bärs ut till ambulansen på bår är han plötsligt där. Någon har tagit sig hem till familjen och bankat på rutorna tills Christian vaknat.

•••

Elin väljer bort stödet från staven när hon tar sig genom träningsrummet och lägger sig tillrätta på den breda britsen. Sofia Hartell hissar upp den en bit och Elin Hogeman kommer med en extra kudde.

– Dra foten mot dig utan att släppa underlaget, uppmanar Sofia Hartell.

Elins vänsterarm åker upp på bröstet. Foten vill lyfta från bristen. Sofia Hartells händer stöttar och vägleder. Elin suckar frustrerat. Fokuserar. Kroppen börjar samarbeta, hittar rätt rörelse.

– Långsamt och kontrollerat, uppmuntrar Elin Hogeman och tar fram en spegel för att Elin ska kunna ta hjälp av synen och få hjärnan att förstå. Alla trix är tillåtna.

– Två till, uppmanar Sofia Hartell och sätter upp två fingrar i luften.

Elin biter ihop. Kämpar på.

Ambulansen kör till Trelleborg men Elin skickas snabbt vidare till neurointensiven i Lund. Hon minns ett surrande ljud från röntgenapparaten, men det mesta är ett töcken. När hon får träffa sina barn infinner sig ett lugn.

Man har konstaterat att det rör sig om en stroke och Elin får ligga på observation under en vecka för att man vill se om blödningen stoppar av sig själv. Det gör den.

– Jag såg framför mig att jag skulle behöva ligga nedsövd i ett halvår och missa min dotters student. Jag som har ett sådant kontrollbehov, minns Elin med ett skratt.

Insikten om vad som drabbat henne kommer successivt. Första månaden är hon ledsen och full av grubblerier. Vad är det för liv som väntar? Ska hennes stackars man tvingas till en framtid med ett vårdpaket?

Efter en vecka får Elin återvända till Trelleborg där hon blir kvar i tre ytterligare tre. Efter det väntar sex veckors rehabilitering på specialistavdelningen på Orups sjukhus i Höör.

Elin får vila en kort stund. Hon låter vänsterbenet falla över kanten på britsen och Sofia Hartell hjälper henne att stretcha ut ordentligt. Under tiden pratar de om sina hundar, skrattar i samförstånd. Elin Hogeman kryper upp bakom Elin på britsen och stöttar. Det är tydligt att rehabiliteringen är ett teamwork mot ett gemensamt mål.

– Det är många muskler som vill hjälpas åt, konstaterar Elin Hogeman och visar och förklarar varför Elins vänsterhand envisas med att söka sig uppåt när det är benet hon vill röra på.

– Redo?, undrar Sofia Hartell och pekar på en rad med koner som ligger ned.

– Jag är redo, försäkrar Elin och ger sig i kast med nästa uppgift.

Elin Hogeman filmar. Uppmanar; ”Lyft, lyft, lyft”. Berömmer; ”Mycket bättre!”

– Det är så mycket att tänka på samtidigt, konstaterar Elin och vänder tillbaka för att köra en runda till.

– Men vilka framsteg du gör, utbrister Sofia Hartell när de tre tjejerna samlas runt mobiltelefonerna för att jämföra en gammal filmsnutt med den nya.

•••

Det är mitten av mars när Elin får komma hem från Orup. Hon är tacksam över att ha varit i så god form när blödningen i hjärnan uppstod men det är en chock för kroppen att ha blivit sängliggande så länge. Även diabetesen påverkas. Eftersom blödningen uppstod i höger sida påverkas hennes vänstra arm och ben. Men högersidan är stark. Psyket också. Elin kämpar på!

Första månaden tycker hon själv att hon pratar lite sluddrigt, det är svårt att få fram nyanser i talet, men det går bättre och bättre.

– Jag är glad att jag inte tappade talet eller det kognitiva utan att det var mina fysiska förmågor som påverkades, konstaterar Elin som efter en vecka hemma var tillbaka på gymmet.

– Det kändes bra men känslosamt att komma dit. Det var platsen där det hade hänt men också platsen jag överlevt på och jag blev peppad av det.

•••

– Jag har gått i 44 år, hur svårt kan det vara?, frustar Elin.

I nästa sekunds syns ett litet leende.

Hon förklarar att rehabträningen är psykiskt jobbig. Numera är det huvudet, inte kroppen, som är trött efter en promenad.

Dagens sista övning är riktigt tuff. Elin ska stå på vänsterbenet på en låg pall och placera högertårna på en boll som hon ska rulla. Framför sig har hon en spegel till hjälp, på båda sidor finns barren som stöd. Målet är att bara hålla nätt med fingrarna.

– Syftet med övningen är att hitta balansen i vänster ben, förklarar Elin Hogeman.

– Det är så läskigt, erkänner Elin.

– Våga lita på ditt vänsterben. Du kan, försäkrar Sofia Hartell samtidigt som hennes kollega filmar ännu en snutt för att Elin ska kunna se sina framsteg.

– Ja, nu ser jag, utbrister Elin med glad röst när de jämför filmerna.

– Det är jättestor skillnad, försäkrar de båda fysioterapeuterna i munnen på varandra.

Alla tre ler.

•••

När Elin varit inlagd i en vecka skapar hennes man en messengergrupp för att kunna hålla alla uppdaterade. Tio veckor senare tar Elin själv ansvar för informationen och då föreslår en träningsvän att hon ska byta forum till Instragram så att även andra ska kunna följa med på resan.

– Jag tänkte ”vem vill följa någon som man inte har en relation till?”, minns Elin.

Men kompisen står på sig och i april skapar Elin kontot @elinstrokefighter. Hon vet inte varför men runt midsommar exploderade det. Plötsligt har hon 10 000 följare. I dag är antalet det dubbla.

Många hör av sig till Elin. De skriver att hon är en inspiratör, att hon fått dem att ta tag i sin egen rehabträning.

– Då kände jag wow – jag kan bidra på något sätt, det känns jättehäftigt! Jag har en anhörig som jag under många år försökt nå fram till utan att lyckas. Äntligen kände jag att jag kunde nå andra, det blev ytterligare en dimension för mig, konstaterar Elin som själv får tips från andra strokedrabbade och på så sätt känner att det även gynnar hennes egen resa.

•••

I ett halvår lever Elin med rädslan för en ny stroke. Man gör fem CT-röntgen och tre MR-röntgen utan att få svar. Hennes neurolog är envis. Han vill ha en förklaring till att en ung och frisk kvinna som Elin drabbats. Att det finns en koppling till att hon lever med diabetes typ 1 är inte troligt eftersom värdena alltid varit bra.

Trots att hon känner rädsla och obehag tackar Elin ja till att göra en aniografi där man via ljumsken når och undersöker hjärnan. Då hittar läkarna en fistel som brustit så att en ven börjat blöda. Tio dagar senare är kärlet ihoplimmat.

– Det är fantastiskt att det går! För mig blev det en milstolpe och en stor lättnad eftersom risken för en ny blödning annars hade varit stor, konstaterar Elin som efter det kunde fokusera på dotterns student och sin rehabilitering.

•••

Stroke, hjärnblödning, blodpropp. För ett år sedan visste Elin inte vad skillnaden var. Hon tänkte att det var sådant som drabbar äldre. När hon beklagade sig över hur lite information det finns för unga strokepatienter föreslog kompisen Ann-Sofie Berg, som har arbetat med podden Svea, att de skulle sprida kunskap tillsammans.

Nu i september släpptes första avsnittet av Strokepodden som är tänkt att komma varannan vecka. I nuläget har de planerat nio avsnitt som ska handla om Elins resa. Men de hoppas också få ta emot gäster och prata om rehabtips.

Den 1 september var Elin tillbaka på sin arbetsplats. Nu jobbar hon två timmar per dag, mer administrativt och bara internt. Planen är att gå upp till halvtid i november och då kunna stötta en kollega i ett projekt.

Men först ska hon åka till Spanien. Under tre veckor ska Elin delta i intensiv rehabträning.

– Jag har stora förväntningar, säger hon.

På kylskåpet hemma i Vellinge hänger en massa post it-lappar. Gröna för uppnådda mål. Gula för dem Elin strävar mot.

I juni bytte den med texten ”köra bil” färg. För Elin blev det en milstolpe.

– Jag trodde inte att det skulle kännas så fantastiskt, men känslan av självständighet är viktig.

– Det som ligger närmast är att själv kunna gå ut med vår hund, det känns nåbart, förklarar Elin.

På de andra gula står det cykla, åka slalom, springa, stå på händer – och göra burpees.

– Jag är inte nöjd. Jag vill mer. Att ha mål gör att jag orkar.

Några av bilderna på Instagram tog Elins familj under hennes första dagar på sjukhuset. Det finns även dagboksanteckningar från all tid hon fått vård. För Elin är det värdefull dokumentation eftersom den hjälper henne att verkligen se sina framsteg.

– Jag har hela tiden haft svårt för det. Jag jämför med hur jag var innan stroken. Alla tjatar på mig att jag inte kan tänka så. Att jag måste jämföra med hur jag var i går. Jag har haft svårt att glädjas åt det, men det går lättare nu. Jag är glad att jag är född envis.