Carl överlevde en sepsis

Svår sepsis är den tionde vanligaste dödsorsaken i världen. En sepsispatient löper fem gånger högre risk att dö än en patient med en stroke eller hjärtinfarkt. För att sprida kunskap uppmärksammas internationella sepsisdagen den 13 september.

– När jag blev sjuk visste vi inte att det finns en ”gyllene timme som är avgörande”. Att det är viktigt att få antibiotika snabbt, säger Carl.

Han drabbas då och då av urinvägsinfektioner och har därför alltid provrör hemma för att kunna lämna in för odling och få rätt antibiotika.

– Det brukar fungera smidigt, men den här gången var det annorlunda. Jag hade feber, fick frossa och var allmänt påverkad, minns Carl.

Christina berättar att de satt och tittade på tv när Carls frossa tilltog. Hon ville kontakta vården redan då, men Carl var lugn och gick och lade sig.

– Han var tapper, det är han alltid. Men så vaknade jag på natten, av att sängen skakade. Nu har vi lärt oss att det är typiskt för sepsis, att man skakar så kraftigt, berättar Christina.

När ambulansen kom till Fjärdingslövsgården var Carl kontaktbar, men han mådde fruktansvärt dåligt. Frossan gjorde det omöjligt att ta några prover. Hela kroppen reagerade.

– Nu har vi fått lära oss att det går fort när en bakterieinfektion får fäste och löper amok i blodet, säger Carl.

Redan under ambulanstransporten till Malmö hörde han personalen skicka en sepsisvarning. När de kom fram stod ett team redo och Carl lades i ett isolerat rum på infektionsavdelningen.

– Jag var vaken och kände att jag hade koll på vad som hände. De satte dropp och gav mig antibiotika intravenöst.

Carls värde var mycket dåliga. Blodtrycket låg på 58/34 och sänkan var över 300. Att det verkligen var sepsis han drabbats av meddelade en läkare förmiddagen därpå. Ett par dagar senare hade Carl ett längre samtal med en infektionsläkare som förklarade mer ingående.

Sepsis får immunförsvaret att gå överstyr och släppa ut en mängd ämnen som får blodkärlen att läcka vätska. Blodtrycket faller, vilket gör det svårt för kroppen att förse viktiga organ med syre, något som inte sällan leder till skador på till exempel njurar, hjärta och lungor. I enstaka fall kan amputation av kroppsdelar bli nödvändig på grund av omfattande vävnadsskador och i värsta fall dör patienten på bara några timmar.

– Jag hade många frågor, undrade hur detta hade kunnat hände och jag kommer så väl ihåg att läkaren sa ”ibland är det som det är”. Hon hade helt enkelt inte svar på alla frågor, även om det är bra att vilja veta så kom vi helt enkelt inte längre. Då släppte jag de tankarna, säger Carl.

Christina och sönerna Ville och Vincent fick inte hälsa på de första två dagarna eftersom Carl var så dålig att han inte ens kunde lyfta huvudet från kudden.

– Sedan åkte vi in på en kort visit, minns Christina och fortsätter:

– Jag var orolig när Carl åkte in och innan vi fått besked om vad det var, han var ju så dålig. Men när vi hade hälsat på och jag förstått vad det var och sett att han svarade på behandlingen så släppte det.

Carls tillstånd förändrades snabbt och han blev inte sämre. Läkarna konstaterade att han har ett bra immunförsvar och ett starkt hjärta. Därför slapp han följdsjukdomar.

– 20 procent av sepsispatienterna dör. Det var inte så roligt att läsa i efterhand, konstaterar Carl.

– Men du gjorde inte det, konstaterar Christina tacksamt.

Efter fem dygn på sjukhuset i Malmö kunde Carl återvända hem. De första tio dagarna kom en sköterska hem och gav honom antibiotika intravenöst, men han behövde inte vara sängliggande.

– Du var snabbt tillbaka i vardagen, jag tror till och med att du jobbade hemifrån lite de där tio dagarna, funderar Christina.

Det har gått ett år sedan Carl åkte iväg med ambulans mitt i natten. Han har haft fler urinvägsinfektioner men inte känt av några men efter att ha haft sepsis.

– Jag är väldigt observant på symptomen och mån om att inte ta för mycket antibiotika. ESBC som jag fick är en resistent bakterie men jag hade tur att de hittade en antibiotika som bet. Till slut kommer det inte att finnas någon medicin att ta till, det är ingen rolig utveckling.

Den som en gång drabbats av sepsis löper en viss ökad risk att få det igen. Nu vet både Carl och Christina vilka tecken de ska hålla utkik efter.

– Det är inget jag oroar mig för, försäkrar Carl.

– Inte jag heller. Det tar vi när det kommer i så fall, konstaterar Christina.

De är båda angelägna om att sprida kunskap om sepsis. Sönerna Vincent 12 år och Ville 14 år bidrar på sitt sätt. Den 6 oktober arrangerar Sepsisfonden ett lopp söder om Helsingborg där bröderna kommer att delta i den 22,6 km långa stafetten tillsammans med sin idrottslärare på Kunskapsskolan i Trelleborg, Pierrick Gerard, samt kompisen Anton Eriksson, 13 år.

– Syftet är att samla in pengar till fonden. Det är jätteroligt att de vill vara med, säger Christina.