Bytte stojiga barngrupper mot lugnet på yogamattan

Monica började jobba i barngrupp när hon var 18 år och sedan dess har det varit hennes liv. Med ett litet skratt konstaterar hon att det fortfarande känns konstigt när hon ska presentera sig för nya människor.

– Jag börjar säga att jag är försko… Sedan inser jag att det är jag ju inte längre.

Hon betonar att hon alltid älskat sitt jobb. Efter några inledande år i Trelleborgs kommun har Monica varit på Rängbågens förskola i Räng sand de senaste 20.

– Jag trivdes jättebra, men det blev slitsamt för kroppen och den orkade inte mer.

Den halvsidiga förlamningen, som drabbade Monica som barn, slet på vänstersidan och i 40-årsåldern blev hon sjukskriven för värk.

– Först trodde läkarna att det var MS, men det visade sig vara nerver som kommit i kläm. Då hittade jag till yinyogan och kunde komma tillbaka, berättar Monica.

Men hennes nyfikenhet var väckt och när Monica väl börjat gräva så kunde hon inte sluta. Hon har gått den ena kursen efter den andra. Monica nämner många välkända namn i branschen som hon varit elev hos och visar små ”sumpiga”, färgglada och väldoftande bollar, så kallade chiballs, som hon använder i sina klasser.

– Jag har ett stort intresse för bland annat kinesisk medicin, mindfulness, örtterapi och anatomi. Jag har precis avslutat en utbildning inom hormonyinyoga. Det är superspännande att djupdyka i allt, fortsätter Monica entusiastiskt.

Hon började i liten skala genom att hålla yogapass i kvarterslokalen hemma på Änghög. Genom sina föräldrar känner Monica Pernilla Thell som då drev Studio andas i Hälsokuben och hon började hyra in sig där för att hålla enstaka pass. Sedan blev det en gång i veckan.

– En dag när jag var ute och promenerade på Östra stranden sprang jag på Pernilla som berättade att hon funderade på att släppa studion. Hon undrade om jag kunde tänka mig att ta över. Det var ju något jag drömt om men inte riktigt trott att jag skulle göra, erkänner Monica.

Hon säger att hon varit feg. Att hon inte trodde att hon skulle våga ta steget och att hon inte såg sig själv som en entreprenör. Med lite perspektiv känner Monica att möjligheten inte kunde kommit mer lägligt.

– Min kropp orkade inte jobba i barngrupp längre. Nu mår jag bra i kropp och själ och kan ge till andra. I dag är det många människor som inte mår bra som hittar till yogan och landar när de får känna in sina kroppar.

Monica rättar till den lila chiballen som stöttar hennes rumpa och fortsätter:

– Det känns rätt i tid för mig eftersom mina barn är stora och inte behöver mig i sitt liv på samma sätt. Min äldsta dotter Alva håller på att utbilda sig till fysioterapeut och är PT. Hon har en del pass här och vi har några tillsammans.

Pernilla finns kvar i huset och fungerar som ett bollplank när det behövs. Dessutom håller hon fortfarande pass i de mer dynamiska yogaformerna. Nu är höstterminen igång och utöver de regelbundna grupperna ser Monica fram emot olika workshops. Bland annat kommer hon att uppmärksamma den internationella bröstcancermånaden oktober med ett yinyogapass för lymfsystemet och brösthälsan.

Att inte längre ha ett arbetslag att bolla idéer med utan själv vara den som bestämmer allt kändes konstigt i början, men nu känner Monica att bitarna fallit på plats. Och hon har insett att livet som yogalärare inte bara handlar om att mysa och leda pass.

– Jobbet är mer administrativt än jag hade tänkt men det har jag landat i nu och känner mig bekväm med. Det är skönt att jag bor så nära. Studion har blivit som ett andra hem.