Krönika: Sanna Nielsen är en vinnare

Det är förstås tjänstefel att vara här. Men vid tiden som Sanna, som tur var, lät sig övertalas att ställa upp i Melodifestivalen trots sitt bestämda nej, nej, nej, hade min stipendieansökan redan beviljats och biljetterna bokats.

Den här gången får hon göra sin resa själv. Jag får nöja mig med att, nästan, ha följt med hela vägen hit.

Jag klev på tåget 2001. Efter elvaåringens rekordgenombrott med Svensktoppensuccén ”Till en fågel”, inledde Sanna sin vuxenkarriär på Storan, nuvarande Malmöoperan, med sin första av hittills sju Melodifestivaler.

På plats i publiken minns jag min förundran över en så uppenbart ung människa, bara 17 år gammal, bland så etablerade artister. Hennes rakryggade mod i den vinröda sparkdräkten, den oväntat oslagbara rösten som ensam tog luft därnere på scenen.

Det var ingen slump att Sveriges i dag ledande låtskrivare till Melodifestivalen, klassiskt skolad sångaren Fredrik Kempe, skulle drabbas av den där rösten.

När jag har pratat med honom och Sannas övriga schlagerkompositörer genom åren, så har de på samma gång lätt och svårt att sätta fingret på hennes förmåga.

Eller snarare – det var precis vad Kempe lyckades göra den här gången. Med ”Undo” specialskrev han ett bidrag han visste Sanna omöjligen kunde tacka nej till. Ett bidrag skräddarsytt för den där obeskrivbara rösten. Som har ”allt”.

Där i Malmö för 13 år sedan såddes fröet. Den brådmogna flickan från Edenryd blev ett med landets största scencirkus som i sin tur sammanflätades med hennes personliga utveckling. Från oslipad tonåring till en i dag vuxen fullfjädrad och samtidigt jordnära kvinna.

Sanna Nielsen älskar det hon gör. Går in i varje projekt helhjärtat. Vet inget annat sätt. Och hon har aldrig beklagat sig. Men det är ingen slump att hon nyligen blev ambassadör för BRIS, Barnens rätt i samhället.

Det är inte heller någon slump att artisten blev det nu. 2008 års medverkan i Melodifestivalen med ”Empty Room” markerade en vändpunkt som vi ser frukten av i dag. Då 24 år gammal – eller ung – lämnade en luttrad ”veteran” de klassiska balladposerna och paljettschlagergesterna bakom sig och valde sin egen väg.

Jag vet inte hur många gånger jag satt där under repetitionerna i Västerås bandyarena med gåshud och tårfyllda ögon medan Sanna själv, avskalad alla distraktioner i sobert svart, bröt samman gång på gång. Det var omöjligt att värja sig.

I finalen i Globen 2008 var den förtätade luften bland 12 000 fans kokande elektrisk. Jurygrupperna hade lagt sina röster på kvällens säkra kort, Eurovisionsvinnaren Perrellis comeback. Men folket lät sig inte bländas av den klassiska paljettkorsetten.

Perrelli tog emot Sångfågeln, men det var Sanna som fick ta emot publikens euforiska hyllningar och högsta poäng.

Jag tror att det var där och då Sanna själv insåg att hon hade en helt egen röst. Inte den där pålitliga sångrösten. Utan den som inte har någonting med artistisk prestation att göra. Hennes allra innersta. Att även den var god nog.

Det skulle ta henne ytterligare ett par år att våga ge den rösten det utrymme den förtjänar. När Sanna Nielsen för två år sedan tog modet till sig att lämna det klassiska schlagerskivbolaget bakom sig, utan back up eller säkerhetsnät, lät hon den rösten göra sig hörd.

Resten är ett stycke samtida musikhistoria. Efter sju Melodifestivaler representerar hon Sverige i sitt andra hemland.

Och i kväll sammanträffar en oslagbar röst med en oslagbar personlighet. Bara det gör Sanna Nielsen till en vinnare. Den här gången behöver jag inte vara på plats för att veta det.