EBU måste börja ta ställning
I samband med en presskonferens efter den första semifinalen i Eurovision Song Contest i Malmö ifjol bytte jag några hastiga ord med en bekant från den svenska melodifestivalklubben. Jag minns att jag uttryckte mitt ogillande inför den ryska fredsballaden, som jag inte tyckte var något annat än smaklöst politiskt hyckleri. Hen svarade: ”Jaha. För mig är det en låttävling.” Sedan hastade vi båda vidare.
Den här inställningen är väldigt vanlig bland hängivna Eurovision-fans. Och även om jag inte håller med dem så kan jag förstå dem. Jag vet själv hur skönt det är att ha melodifestivaler, olympiska spel och för all del teveserier att fly in i när nazister attackerar demonstranter på Möllevångstorget, när journalister mördas i krigszoner och när fredliga fotbollsentusiaster misshandlas till döds av motståndarsupportrar. När den verkliga världen rasar samman är det befriande att fly in i en bubbla där det viktigaste som finns är om Sanna Nielsen ska bära klänning eller byxdress i Köpenhamn.
Samtidigt är det just i dessa tider som populärkulturens politiska slagkraft blir som allra störst. Och i detta har ESC, som varande världens största nöjesevenemang, naturligtvis en tongivande position.
Tävlingens regelverk förbjuder visserligen, något godtyckligt, explicit politiska låttexter och måste nog också fortsätta göra det; både av public service-skäl och för att inte riskera att bli en kontinental arena för allsköns nationalistisk propaganda. Men även själva arrangemanget som sådant är fullt av politisk symbolik.
Just i år har detta blivit extra tydligt, med anledning av den rådande Krim-krisen. European Broadcasting Unions ledningsgrupp har ägnat en halv vår åt att grubbla över vilket lands poängkvot telefonrösterna som kommer från Krim-området ska räknas till – Rysslands eller Ukrainas?
FN har fördömt Rysslands annektering av Krimhalvön, så att räkna området som ryskt skulle med andra ord gå emot FN. Att fortsätta räkna Krim som ukrainskt skulle däremot förorätta Vladimir Putin, och därmed riskera att spä på dennes alltmer krigiska relation till resten av Europa. Återstår alternativet att neka invånarna i Krim att rösta alls, vilket går emot hela ESC:s förenande grundtanke.
EBU har tassat runt frågan i flera månader, kallat det hela för ”en teknisk utmaning” och svurit sig fria från allt politiskt ansvar. Det är samma naiva inställning som de flesta regeringar har till marknadsekonomin: Om vi inte lägger oss i så löser omvärlden sina egna bekymmer.
Att detta är en strategi som inte fungerar finns det mängder av exempel på runt om i världen: klassklyftor och ekonomiska kriser, korrupta regimer och högerextrema partier i vart och vartannat parlament. Det EBU inte verkar förstå är att Eurovision Song Contest kommer gå samma dystra öde till mötes om dess arrangör inte tar ställning och börjar bygga sin festival på uttalat humanistiska värderingar.
Om EBU fortsätter tiga kommer det till slut inte finnas mycket kvar av den där bubblan som många av oss verkligen behöver kunna fly in i.
