Röde greven på Österlen

Högestad/Ystad. Carl Pipers ägor är större än Lunds, Kävlinges och Trelleborgs kommun – tillsammans. Markerna, drygt 10 000 hektar, sträcker sig mellan de två slotten, Högestad i söder och Christinehof i norr. Den största delen består av skog, på resten odlas råg, vete och vall.

Benämningen markägare och "tredje störst i Skåne" ger honom en kraftig rynka mellan ögonen.

– Jorden har funnits längre än vi. Jag vaknar inte på morgonen och tänker på allt jag äger. Verkligen inte. Ägandet handlar om ett ekonomiskt och ekologiskt ansvar, säger han.

Högestad slott har ägts av släkten Piper i trehundra år.

Men Carl Piper hade inte sin barndom här. Fadern dog strax innan Carl Piper föddes och mamman gifte senare om sig med Ian Hamilton på Barsebäck. Carl Piper växte upp med mamma, styvfar och två halvbröder på Barsebäck. Under tiden sattes Högestad under förmyndarskap tills dagen då han skulle fylla 21 år.

Först skickades han till internatskolan Lundsberg.

– Det gick inte så bra för mig i skolan. Jag hoppas att det berodde på lättja och inte ointelligens. Därför exporterades jag till Lundsberg. Men jag förstod snart hur jag skulle ta mig därifrån. Jag läste upp mina betyg och fick komma hem.

Hur trivdes du?

– Man ska komma dit som ung. Jag var femton, sexton år när jag skickades dit. Jag hade börjat få smak på livet. Det livet hittade man inte i de värmländska skogarna.

Han ville tillbaka till Skåne. Men inte bara hem – han längtade också efter det öppna landskapet där öga och tankar kan vandra fritt – utan att störas av en massa träd.

När det blev dags att ta över Högestad kändes det inte som ett krav – utan en självklarhet.

Då hade det gamla spannmålsmagasinet kvar sin funktion. Nu är gråstenslängan med sina få fönster Carl Pipers kontor. Där sitter han oftast bakom sin laptop med hunden Ville som sällskap.

– Han är i sina bästa år, lika gammal som jag i hundår räknat. 63 år, säger Carl Piper och klappar om sin vän.

Livet på landet kan vara saktmodigt och på samma gång händelserikt, säger han.

– Nu har vi 28 anställda, när jag tog över fanns det 130 personer på gården. Det är en sorglig utveckling. Tekniken och kemin har tagit över.

Intresset för miljöfrågor har kommit av hans djupa respekt för jorden. Redan 1985 införde han en miljöpolicy och 2000 anställde han en ekolog.

– Vi behövde mer kunskap om miljöfrågorna och klimatförändringarna. Då var det många som undrade "var har du hittat bidrag för att anställa henne?" Nu har hon massor att göra. Hon har kopplat vårt miljömålsarbete till de nationella målen.

Skogen och spannmålsodlingarna är betydelsefulla. Han har också en ekologisk nötköttsproduktion på gården. 450 nötdjur av rasen Charolais.

– Innan dess hade vi mjölkkor. Men det bar sig inte, säger han.

I 42 år har han stått vid rodret. Förra hösten tog han ett steg bort från företaget som samlar alla tillgångarna: Högestad & Christinehof Förvaltnings AB. Då lämnades VD-stolen över till sonen Fredric. Äldsta barnet, Anna, arbetar också inom företaget, med ekoturismen på Christinehof.

Varför blev det sonen?

– Båda barnen är kloka, förnuftiga och är mig lika kära. Men det blev sonen som tog över VD-posten.

Det fanns ingen fideikommisstanke?

– Absolut inte.

Carl Piper sitter kvar som styrelseordförande i aktiebolaget. Och har utöver det en mängd andra styrelseuppdrag, bland annat i halvbrodern Wathiers Hamiltons vindkraftsföretag.

Vindkraft är inget för Carl Piper. Han beskriver dem som fula och opassande i landskapsbilden.

– För dagen är det inte aktuellt att sätta upp några vindkraftverk, konstaterar han kort.

Hur länge till ska du jobba?

– Så länge nyfikenheten finns kvar. Jag hoppas att jag har insikten att sluta i tid. Jag vill inte bli en gaggig figur i en hörna. Men mina barn kommer att säga till mig i så fall, i god tid.

Vad gör du en ledig dag?

– Jag uppskattar möten med människor, att kunna ha en dag som är min. Att ligga på soffan och läsa en bok. Om jag vill.

I vanliga fall stiger han upp tidigt. Klockan ringer 05:30.

– Först ska Ville ut. Sedan äter jag frukost och läser morgontidningarna, Ystads Allehanda, Sydsvenskan, Dagens Industri och Svenska Dagbladet. Jag hade Arbetet också tidigare men hittade ingen bra ersättare till den.

Hur dagen sedan fortsätter, varierar i hög grad. Förutom de redan nämnda uppdragen sitter han med i en rad kommittéer och organisationer. Våtmarksfonden, Kulturen i Lund, Insynsrådet Länsstyrelsen och Kloka Vuxna, för att nämna några.

– Just Kloka Vuxna är extra roligt. Det är ett projekt som Drömmarnas Hus i Rosengård driver. Där får jag träffa människor jag normalt inte träffar. Jag tycker det är väldigt givande. Förhoppningsvis tycker de likadant om att träffa mig.

Styrelseordförande, föreningsmänniska, pappa och hundälskare.

Men det ryms oändligt många fler titlar i Carl Piper.

Han är också miljökämpen som varit aktiv socialdemokrat.

Om inte situationen varit så kaosartad i Köpenhamn skulle han åkt över för att demonstrera vid klimatmötet.

– Jag var faktiskt på väg. Jag skulle vilja vara med och föra fram budskapet att det inte går att skjuta på besluten, det inte finns någon planet B. Det hade känts fint.

Epitetet "den röde greven" har han levt med sedan 1978. Då föreslog Piper att godsets anställda skulle få köpa aktier i driftbolaget. Året därpå gick han med i Sövestads socialdemokratiska förening.

– Många trodde att Högestad skulle bli en kolchos. De väntade bara på att jag skulle hissa flaggan med hammaren och skäran.

Varför arbetar du inte politiskt idag?

– Jag gillar att ha en fri roll. Jag har lite svårt att underordna mig det politiska systemet.

Carl Piper låter onekligen som det svarta fåret när Jordägareförbundet samlas för träffar.

– Nej, vi har mycket gemensamt också. Jag har aldrig känt mig utanför. Om jag har gjort det, så är det jag själv som ställt mig där, säger han.

Fotnot: Formellt ägs slotten och markerna av Högestad Christinehofs Fideikommiss AB. Aktierna i företaget ägs av Carl Piper.