Reglerna gör att hon inte kan jobba
”Du har förbrukat 57 av de 75 ersättningsdagar jämsides med arbete som du har rätt till.” Så stod det i brevet om a-kassa som Ann-Kristin Andersson fick från facket för några veckor sedan. – Jag blev förvånad. Jag kände inte till regeln och jag tycker att det känns förfärligt. När mina dagar är slut kommer jag inte att våga tacka ja till korta inhopp. Om jag arbetar fyra timmar en måndag får jag ingen a-kassa alls den veckan. Får jag inget mer inhopp den veckan får jag leva fem dagar på det jag tjänat på en halv dag. Ann-Kristin Andersson har jobbat sedan hon var 16 år. Idag är hon 58 år och hon vill fortfarande arbeta. Men reglerna som begränsar a-kasseersättning för deltidsanställda hindrar henne och hon är arg och frustrerad. Hon blev arbetslös för två år sedan och har sedan dess försörjt sig som timvikarie i kommunen. Hon jobbar i köket på äldreboenden, som städerska och i barngrupper. När det finns behov i verksamheten. Resten av tiden får hon a-kassa. Än så länge. Ann-Kristin Andersson har nära till skratt och skämt men när hon pratar om sin arbetssituation sjunker hon ihop och ger ett uppgivet intryck. Hon är rädd för att kommunen ska sluta ringa henne om hon tvingas tacka nej till korta inhopp. Att de ska ringa någon annan. Någon mer flexibel. Och hon bekymrar sig över ekonomin; det är svårt att inte veta hur mycket pengar som ska komma in på kontot varje månad. – Det är oroligt. Jag tänker mycket och oroar mig för hur allt ska gå ihop. Jag har alltid jobbat och jag hade hoppats få göra det några år till för att kunna gå i pension i lugn och ro. När den tiden kommer. Ann-Kristin Andersson kan förstå om begränsningsregeln kommit till för att hindra människor från att utnyttja systemet genom att jobba deltid och stämpla upp utan att anstränga sig för att få heltidsjobb. Men hon tycker att det är fel att regeln drabbar människor som inte själva kan bestämma hur mycket de ska jobba. – Regeln har satt oss timanställda i en fälla som vi inte själva kan komma ur, säger hon.
