.com och .se nu genast
En webbadress som slutar på .se fick man inte köpa hur som helst. Ett aktiebolag krävdes, och om bolagets namn inte var väldigt nära exakt sammalydande som det tänkta domännamnet – då fick man nej. Så ni som någon gång har snubblat över en hemsida som slutar på .m.se och .a.se ser där en relik från ett Sverige som redan känns väldigt avlägset. Den där bokstaven står nämligen för det län i vilket sajtägaren hade sin verksamhet. Ett rejält sänke för sökbarhet och kommersiell tillgänglighet – men ordning och reda skulle det vara.
Personnamn fick man heller inte köpa. Det känns i det närmaste skrattretande. Men reglerna ändrades så sent som 2003. Det är därför inte enbart av språkliga skäl som adresserna som slutar med .nu blivit så populära i Sverige.
Men i dag är det annorlunda. Först till kvarn gäller, i princip, om man inte uppenbart försöker snylta på en annan etablerad verksamhet. I stället är det svårdefinierbara känslor som styr hur vi förhåller oss till toppdomänerna. Åtråvärda .com känns global. Klassiska .se känns seriös. Gamla .net känns nätnördig. Ärevördiga .org signalerar idealitet.
Men .nu? Som ett extrapriserbjudande från Galne Gunnar. Billigt – men inte lika bra. En skokedja i Sverige försökte etablera sig på domänen dojor.nu. Downmarket kan inte uttryckas tydligare i så få skrivtecken. Sajten är numera ledig.
För den som menar allvar med sin kommersiella nätnärvaro kan det löna sig att fundera lite över vad som ska kommuniceras: Även om inte det egna företagsnamnet är ledigt kan det vara klokt att stanna kvar på ”rätt” toppdomän. Ett lite längre och krångligare namn.se kan vara överlägset något snärtigt.nu.
