Var finns barnen på Bäcka?

I nuvarande grundsärskolan på Bäckaskolan går barn mellan 7 och 12 år som har en lindrig utvecklingsstörning. Det är helt vanliga barn, med problem som andra barn, men som behöver en långsammare inlärningstakt i liten grupp och med mer vuxenstöd. På Bäckaskolan finns en väl fungerade grundsärskola vars goda rykte går långt utanför Trelleborgs gränser.

På senare år har en radikal förändring skett när det gäller antalet barn som blir placerade på grundsärskolan. Från att som mest varit 39 barn för några år sedan kommer det att finnas cirka fyra elever kvar höstterminen 2011. Vad har hänt? Var har barnen tagit vägen som behöver något annat än det grundskolan kan erbjuda?

Är resurserna inom grundskolan i Trelleborgs kommun numera så goda att man kan behålla elever med lindrig utvecklingstörning inom grundskolan och ge dem vad de behöver för att utvecklas till samhällsnyttiga och självständiga medborgare?

Tanken är fantastisk och underbar, men det är min uppfattning att tanken är långt ifrån verkligheten. Jag tror att på alla skolor i kommunen sitter det barn som behöver något annat än det grundskolan kan erbjuda. Varför har då antalet barn minskat så drastiskt på grundsärskolan på Bäcka?

I media har grundsärskolan diskuterats och kritiserats. Jag känner inte igen bilden av grundsärskolan i Trelleborg såsom den presenterats i media. Vi arbetar på samma sätt som grundskolan, men i ett långsammare tempo och mer individualiserat efter varje barns förmåga. Eftersom klasserna är små med hög personaltäthet finns det möjlighet att ge varje barn vad barnet behöver.

Många kantstötta barn från grundskolan har kommit till oss och fått möjlighet att utvecklas i sin egen takt och med mycket stöd. Stöd och hjälp som det inte finns möjligheter att tillgodose i en klass med tjugo elever. Nästan alla våra barn läser när de lämnar sexan. Jag vill påstå att våra barn har en hög social kompetens. En kompetens som jag tror är mycket värd i dagens samhälle. Jag är mycket stolt och glad över de barn som jag fått förmånen att undervisa!

Självklart ska inte ett barn bli erbjuden en plats på grundsärskolan om det inte har konstaterats ha en lindrig utvecklingsstörning. Självklart ska det tas hänsyn till om barnet har läs- och skrivsvårigheter, ett annat modersmål och så vidare. Att testa ett barns intellektuella förmåga och få en rättvis bild av barnet är inte lätt. Många faktorer i testsituationen kan påverka resultatet . Det är därför av största vikt att testa om barnen efter några år för att se om det skett någon förändring.

Det är emellertid min uppfattning att Trelleborgs kommun har varit och är mycket noggrann i sina utredningar av barnen. Känner vi inom grundsärskolan den minsta tveksamhet, om barnet är rätt placerat, slår vi larm.

Jag kan ändå inte släppa tanken, att en av anledningarna till det minskade antalet barn inom grundsärskolan är, att de som har till uppgift att utreda ett barns behov har fått ”kalla fötter”. Man vill inte utsätta sig för risken att bli ifrågasatt och utsatt av media. Man ”vågar” helt enkelt inte ge diagnosen lindrig utvecklingstörning utan väljer den enklare vägen och talar om ”gråzonsbarn” det vill säga barn som ligger på gränsen mellan lindrig utvecklingstörning och normalbegåvning och då är det grundskolan som barnet ska gå i.

Om barnet fungerar socialt och har ett tryggt kontaktnät och går i en väl fungerande skola med duktiga pedagoger och god ekonomi är det min åsikt att barnet med diagnosen lindrig utvecklingstörning ska gå kvar i sin klass på grundskolan. Men, det är min fulla övertygelse, att det finns barn i Trelleborgs skolor, som far illa och mår dåligt och som har behov av något annat än det grundskolan kan erbjuda.

En annan anledning kan vara att skolledning och skolpersonal i Trelleborgs kommun har dålig insikt i vad grundsärskolan är och vad den står för.

Skolpersonalen i grundskolan sliter sitt hår för att hitta lösningar och ändra resursfördelningen så att barnen ska få det de har rätt till och ändå blir det kortsiktiga katastroflösningar som bara löser problemet för stunden.

Kompetensen finns. Lokalerna finns. Personalen finns, men var finns barnen?

Elisabeth Nettrander

lärare på grundsärskolan på Bäckaskolan