Terrorberedskapen den sämsta på tjugo år

”Jag, och den regering jag leder, kommer att arbeta outtröttligt för att ni ska känna er trygga”. Detta sade statsminister Stefan Löfven (S) efter Parisdådet 2018. Han lovade: ”Alla samhällen är sårbara, men Sverige ska ständigt arbeta för att minska vår sårbarhet, självständigt och i samarbete med andra”.

Sverige har undgått krig i 200 år vilket är glädjande. Det skapar känslan av att stå utanför omvärlden, att inget ont kan drabba oss. Det händer inte här. När det oväntade ändå inträffar, ses detta närmast som undantag.

Det gäller även för säkerhetsfrågor och terrorism också i Stockholms centrum. Mordet på Olof Palme 1986 skedde på Sveavägen utan livvakter. Ändå hade utrikesminister Anna Lindh inte något personskydd när hon 2003 handlade på NK. Åtföljande livvakt hade kunnat stoppa mordet.

Efter terrordåd i Paris ställs frågan i medierna ”Kan sådant ske Sverige?”. Det är som Taimour Abdulwahab aldrig existerat. Han var den terrorist som försökte spränga en bil i julruschen Stockholm i december 2010 och omkom när hans bomb detonerade av misstag. Säpo har gett bilden av att Abdulwahab agerade ensam. Mot detta talar en avancerad bombkonstruktion, medhjälpare och utländsk finansiering. Enligt hans efterlämnade meddelande var han utsänd av IS: ”Nu har islamiska staten uppfyllt vad de lovat. Vi finns i Europa och i Sverige, vi är en verklighet”.

Islamiska staten har redan slagit till i Sverige. I Paris slog IS till på sex platser, dödade 129 personer och skadade 300. Var finns den svenska beredskapen om något liknande skulle hända här? Ett problem är att Löfvens företrädare, både socialdemokrater och borgerliga, de senaste tjugo åren minskat möjligheterna att ge svenskarna trygghet. Utan totalförsvar är vi sämre skyddade. Det är uppenbart att Sverige utsätts för svåra påfrestningar. Polisen är hårt ansträngd av nya uppgifter. Redan innan terrordåden i Paris förklarade Rikspolisstyrelsen att man skulle tvingas lägga annat åt sidan, som brottsutredningar. Tydligen klarar inte polisen av svåra påfrestningar på samhället. Skjutningar och bombdåd vittnar om det. Det skulle behövas reservpolis.

Märkligt är att Sverige har haft sådan reservpolis, beredskapspolisen som en del av kalla krigets totalförsvar. Men i och med att ”den eviga freden” på 1990-talet ansågs ha infunnit sig försvann viktiga funktioner för skydd av land och folk. Militära försvaret skars ned.

”Men det stora civilförsvaret försvann i det tysta, utan några pengar och utan någon organisation som ersatte det”, säger Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys. En liten del av reservpolisen fick dock ligga kvar under Säpos försvarsenhet. Reservpoliserna fungerade bra och bevakade byggnader efter terrordåden den 11 september 2001 samt undsatte medborgare vid stormen Gudrun 2005. Reservpoliserna var tidigare värnpliktiga som efter kort extrautbildning, hade polismans befogenhet. Beredskapspolisen var illa sedd av Rikspolisstyrelsen och Polisförbundet trots den inte kostade dem något (den betalades via försvarsdepartementet). Reservpolisen lades ner av Rikspolisstyrelsen och regeringen Reinfeldt. Reservpolisernas automatkarbiner, som kunde användas mot sabotörer och terrorister, förstördes.

Krigsutbrottet Ryssland-Ukraina 2014 blev en väckarklocka: Sverige kan åter hotas av krig. I riksdagens försvarsbeslut sägs att Sverige ska införa totalförsvar. Pengar saknas visserligen… Militära försvaret ska inte hjälpa till med räddningstjänst utan satsa på ”väpnad strid”. Därmed mönstrades helikoptrar som kunde släcka bränder ut, vilket tyvärr visade sig vid stora skogsbranden i Västmanland 2014. Det nedlagda civilförsvaret kunde släcka bränder. Nu försenade ekonomiska hänsyn släckningen, invånarna tvingades fly. Departement och myndigheter har blivit som en rad stuprör utan samordnande hängränna. Resultatet är sämre trygghet för medborgarna vid kriser.

Stig-W Reinlert

sjökapten