Psykiatrireform i Skåne
För över ett år sedan fick Sverige en ny lag som gör det möjligt för
kommuner, landsting och regioner att samarbeta i gemensamma nämnder för
att bättre kunna sköta uppgifter inom vård- och omsorgsområdet. Om en
sådan nämnd har en gemensam budget kan kommunens eller landstingets
förvaltning också knytas närmare varandra.
Att behovet av samarbete är stora är tydligt när man ser på psykiatrin.
Ser man till hela Sverige har 55 000 platser inom psykiatrin försvunnit
sedan 70-talet. Efter psykiatrireformen 1995 har antalet vårdplatser inom
den landstingsdrivna psykiatrin halverats.
Denna situation är så allvarlig att vi inte kommer att klara den om vi
inte börjar samarbeta i Skåne. På regional nivå måste vuxenpsykiatrin
införa delregionala nämnder tillsammans med kommunerna. Region Skånes
öppenvårdpsykiatri skulle då kunna samverka med kommunernas psykädel
verksamhet.
Vi har också föreslagit att Region Skåne tillsammans med kommunernas
socialförvaltningar och fritidsförvaltningar skall samverka i gemensamma
uppsökande psykiatriteam för barn och ungdomar.
Men tyvärr har inte mycket hänt vare sig i Skåne eller i Sverige.
Psykiatrisamordnare Anders Milton har bland annat föreslagit att regeringen
skall fördela en halv miljard kronor och 7,5 miljarder under åtta års tid
för få psykiatrin på fötter.
Detta står i skarp kontrast till den kristdemokratiskt ledda regeringen i
Norge som satsar 24 miljarder kronor under en nioårsperiod. En
utvärdering visar att personalstyrkan i Norge har ökat med 10 procent och
att psykologerna har blivit över 40 procent fler sedan reformen drog igång
1999.
I Norge har man idag 180 000 fler konsultationer per år för vuxna medan
siffran för barn och ungdomar är 10 000 fler. Till detta kommer flera nya
lagar som skall reglera vården samtidigt som man har infört över 70
stycken distriktspsykiatriska centra över hela Norge.
I Sverige har socialstyrelsen redan uppmärksammat problemet och skriver
att "bristen på akutvård och få slutenvårdsplatser innebär en risk för att
geriatrikens och psykiatrins patienter inte alltid får den vård de
behöver" och att "en gemensam nämnd för vården och omsorgen av denna grupp
skulle underlätta riktade resurser och insatser utifrån patientens behov
utan hänsyn till administrativa gränser".
Människor med psykiska funktionshinder är en grupp som ofta inte märks
eftersom sjukdomarna inte är synliga. Men medan politikerna i Norge har
tagit sitt ansvar präglas kulturen i Sverige av enorma och akuta behov
inom den psykiatriska vården. Regeringen har inget alibi för sin
passivitet. Vad vi behöver är inte mer tomt prat utan konkreta åtgärder
och långsiktiga förslag från regeringens sida.
