Sociala riskfaktorer har sällan riskökningar över 100 procent. I diskussionen om åtgärder mot ungas våldsanvändning nämner man aktörer som socialtjänst, skola och polis men aldrig psykiatrin trots att sådana orsaker har i genomsnitt 15 gånger större genomslag än sociala faktorer när en ung man formas till gängkriminell. Detta är ett sakförhållande, inte tyckande. (Crime and psychiatric disorders among youth in the US population: an analysis of the National Comorbidity Survey-Adolescent Supplement.)

Kan de aktuella psykiatriska störningarna förebyggas respektive behandlas? Om man inleder det förebyggande arbetet vid fyra års ålder (vid den åldern kan vi identifiera de 6 procent av en årskull pojkar som är riskindivider) och arbetar enligt en folkhälsomodell räddar man åtskilliga. En del i åtgärderna är psykiatrisk behandling. Fungerar sådan behandling? Den fungerar väl för PTSD och ADHD och hyggligt för framtida missbruk. Trotssyndrom är svårare men inte omöjligt. I dag gör vi ingenting – och psykiatrins nyckelroll förtigs i alla officiella dokument sedan 1965, oavsett partifärg.

Försummelserna illustreras av den dagsaktuella kritiken av Statens Institutionsstyrelse. Tandlösa regler, kunskapsbrister och inkompetens präglar verksamheten – det gäller utagerande flickor såväl som tungt kriminella ynglingar. Mördare som placerats inom kriminalvårdens tyngsta institutioner omges av betongmurar. Unga mördare som dömts till sluten ungdomsvård behöver inte ens forcera partiella villastaket, det är bara att gå i väg.

Sten Levander, prof.em., Kriminologiska institutionen, Malmö universitet bosatt i Maglarp