Perssons historieförfalskning

Krisens rötter finns i 1970- och 80-talen. Den exploderade redan under den socialdemokratiska perioden. Budgetunderskott och arbetslöshet ökade extremt snabbt före den borgerliga regeringens tillträde i oktober 1991. Finansminister Kjell-Olof Feldt hade lagt fram flera krispaket. Rimligen kunde den borgerliga regeringen inte ha orsakat den ekonomiska kris som fick regeringen Carlsson att avgå 1990.

Likväl har Persson sagt att de borgerliga orsakade krisen. Men 2001 presenterade finansdepartementet bilaga 5 till budgetpropositionen, som berättar sanningen om krisens orsaker:

"Ett första avgörande beslut var devalveringen 1982. (…) En annan avgörande faktor var när planerna på inhemsk åtstramning inte genomfördes i den utsträckning som krävdes för att hålla balans mellan utbud och efterfrågan i ekonomin. Dessa problem förstärktes när kreditmarknaden avreglerades. Resultatet blev allmän överhettning och höga pris- och löneökningar särskilt under 1980-talets senare del. (…) Kostnadskrisen sammanföll med en internationell lågkonjunktur, höga realräntor i omvärlden och en inhemsk finans- och skuldkris. Inflationstakten sjönk snabbt…samtidigt som skattereformen minskade skattelättnaden för hushållens och företagens ränteutgifter."

I sin bok "Den som är satt i skuld är inte fri" beskriver Göran Persson själv krisens orsaker annorlunda:

"Jag tror att en av de viktigaste förklaringarna till chockerna i den svenska ekonomin ligger i 70-talets författningsreform. (…) Sverige har en offentlig ekonomi som är oerhört känslig för svängningar i tillväxten. (…) En viktig förklaring till att krisen blev så djup är att Sveriges konkurrenskraft urholkades under slutet av 1980-talet. (…) Först kom fastighetskrisen, som på kort tid raderade ut 1980-talets stora värdestegring. (…) Ovanpå detta ett kronförsvar som gjorde krisen total."

Vidare skriver både finansdepartementet och Persson att de borgerliga kunde ha gjort mer för att hantera krisen. Så är det absolut. Men vad hade en s-regering gjort? Svaret är: mindre. I socialdemokraternas skuggbudget för 1992 var underskottet ungefär detsamma, för 1993 och 1994 var de betydligt större än den borgerliga regeringens. I s-förslaget för 1994 var budgetunderskottet 30 miljarder större!

"Jag hade väldigt svårt att försvara den politiken", skriver Persson i sin bok om oppositionspolitiken.

Strax före valet 1994 anslöt sig socialdemokraterna till de borgerligas linje om att spara på de offentliga utgifterna, vilket de tidigare kritiserade. Perssons historieskrivning lider således av "dubbelfel" -- de borgerliga orsakade inte krisen och hans eget parti var faktiskt sist med förslag för att lösa den.

Alla politiska partier i regeringsställning har självklart begått misstag. Men nya, spännande idéer om hur Sverige bäst klarar viktiga utmaningar i en ny tid främjas inte av ständiga bråk om det förgångna. Och att statsministern bygger hela sin trovärdighet på en medveten lögn förlorar alla på.